Myten om det farliga underskottet kan knäcka oss

Stephanie Kelton gör upp med åtstramningspolitiken

Av: Elisabeth Lindberg

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I en serie texter presenterar Aftonbladet Kultur några av de tänkare som just nu ställer de viktiga frågorna.

I dag: Amerikanska ekonomen Stephanie Kelton och den ekonomiska skolan Modern monetary theory som gör upp med myten att statliga underskott alltid är av ondo. 

I sin bok ”Politik på riktigt” beskriver före detta statssekreteraren Irene Wennemo hur det ligger till med synen på sunda statsfinanser i Sverige. Katalyschefen Daniel Suhonen menade för sin del i ”Studio ett” att det nästan finns en partipolitisk hederskultur (P1, 14 aug). Ställer man inte upp på devisen att staten måste spara för att ha råd med sina utgifter har man inget i politiken att göra. 

Det är en inställning som i bästa fall gör att den politiska reformviljan hålls på en stabilt låg nivå. I värsta fall knäcker den på sikt samhället. 

Hade man berättat det här för ekonomen Stephanie Kelton hade hon antagligen nickat instämmande. Hon har nämligen försökt. På andra sidan Atlanten lärde hon sina kollegor i den amerikanska kongressen att statsskuld och budgetunderskott inte är både pest och kolera samtidigt. Men varje gång mötte hon motstånd. Kollegorna trodde på myten om det farliga underskottet.

Stephanie Keltons bok ”The deficit myth” (boken kommer på svenska inom kort med titeln Underskottsmyten, Verbal förlag) är på ytan en pedagogisk genomgång av de idéer som utgör den ekonomiska skolan Modern monetary theory (MMT). 

MMT:arna menar att fixeringen vid budgetunderskott och statsskuld falskt ger en bild av stater som hushåll. Jag som privatperson kan inte bestämma min egen lön och måste kanske lägga upp en buffert för sämre tider. Men staten Sverige med en egen valuta har ingen anledning att lägga pengar på hög. Där gör de ingen nytta. 

Boken är samtidigt en frätande uppgörelse med demokraterna i USA. Politiker som kallar sig progressiva men som när det kommer till kritan kommer ut som konservativa budgethökar.

En gigantisk finansiell härdsmälta som fick människor att gå från jobb och hem borde ha inneburit ett helt annat politiskt svar

Som 2010 när dåvarande president Barack Obama fick kalla fötter efter finanskrisen och började oroa sig för den amerikanska statsskulden. 

Keltons dom är inte nådig. En gigantisk finansiell härdsmälta som fick människor att gå från jobb och hem borde ha inneburit ett helt annat politiskt svar. Obama hade chansen att se till att konservativa krafter inte fick definiera den ekonomiska krisens efterspel och han tog den inte. Måtte inte nästa generation progressiva politiker göra om samma misstag.

Decenniet sedan 2010 har präglats av åtstramningspolitik i hela västvärlden. Coronapandemin slog till efter ett årtionde av stora besparingar på allt som varit väsentligt för att klara en sådan kris. 

I Sverige har politiken varit inriktad på sparprogram längre än så. Sedan början av 80-talet är principen att politiska reformer finansieras med besparingar på andra områden. Man lånar inte pengar. Man höjer helst inte skatter. Budgeten ska vara i permanent överskott. Annars hamnar vi på ruinens brant. 

Sverige har prisats av tidskrifter som The Economist för sin reformpolitik och uppmanat andra länder att följa efter. På 90-talet avskaffade Sverige bland annat sina beredskaps-lager för att spara pengar. 2009 gjorde Frankrike samma sak. I efterhand framstår det som minst sagt dumt.

Texten fortsätter under bilden.

Foto: TT
Sverige sparade pengar genom att avskaffa sina beredskapslager − dumt.

Tankegodset går ut på att världen ser ut som den gjorde från 1973 när USA definitivt hakade loss dollarn från ett fast värde i guld. På det följde 20 år av valutakriser, spekulationsattacker och ökande statsskulder för att kunna stävja spekulationerna.

Vetskapen om att en annan politik skulle kunna rätta till de här obalanserna utan att det görs spär på populism och missnöjesrörelser

För Sveriges del tog det abrupt slut 1992 när 500 procents ränta knäckte ekonomin. Sedan dess tänker ingen riskera något liknande igen, oavsett om det är sannolikt att det inträffar eller inte. 

Frustrationen som uttrycks i boken kring att rika länder kan dras med enorma underskott på allt som utgör ett välfungerande samhälle är stor. Bristen på bostäder och annan infrastruktur, jobb med goda villkor, jämlik tillgång till sjukvård och utbildning är inte något som prioriteras politiskt (se bara på den senaste vändan onödiga rut-avdrag). Vetskapen om att en annan politik skulle kunna rätta till de här obalanserna utan att det görs spär på populism och missnöjesrörelser.

Politik drivs förutom idéer av klassammansättning och organisering av intressen. Inom statsvetenskapen talar man ibland om utgiftskoalitioner som garanterar skydd för vissa typer av offentliga utgifter. Frågan är om det vi sett i Väst det senaste decenniet inte snarare är överskottskoalitioner.

Kunskapen om att sunda statsfinanser bara är en idé bland andra ekonomiska idéer gör det möjligt att ifrågasätta

I Sverige har vi haft en sådan åtminstone sedan slutet av 1990-talet när det finanspolitiska ramverket lades fast. Det innebär att partier, arbetsgivarorganisationer, fackförbund och statlig förvaltning i sitt gemensamma tänkande garanterar att inget kan hota sparpolitiken. 

Hur många bra ekonomiska argument det än finns för att inte ägna sig åt eviga åtstramningar existerar ännu inga förutsättningar för politisk förändring. Men det gör Stephanie Keltons bok desto mer radikal. Kunskapen om att sunda statsfinanser bara är en idé bland andra ekonomiska idéer gör det möjligt att ifrågasätta.

Även i Sverige måste det gå att föra en politisk diskussion kring att det alltid ska sparas pengar. ”The deficit myth” kommer på svenska i höst. Jag föreslår att varenda riksdagsledamot skaffar sig ett ex.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.