Kultur

Vilks humor fanns kvar fast friheten försvann

Konceptuell konst var hans signum – och konst på gränsen till det godkända

Av: 

Ulrika Stahre

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Konstnären Lars Vilks avled i går i en trafikolycka. Han blev 75 år.
Konstnären Lars Vilks avled i går i en trafikolycka. Han blev 75 år.

KULTUR

Vi var båda externa opponenter på Fotohögskolans avgångsklass i Göteborg, tidigt 2000-tal. Ju hårdare Lars Vilks blev mot de hyfsat nervösa och utschasade studenterna, desto vänligare blev jag. Vi utvecklade en perfect good cop/bad cop-kombination under de där dagarna. Jag är inte säker på hur studenterna upplevde det hela. Antagligen ganska hemskt. Men vi hade roligt. Jag lärde känna en lite egen, stundtals macho, konstnär som aldrig tappade räven han hade bakom örat. Vänlig, utan att vara insmickrande.

Att Lars Vilks dog igår i en bilkrasch är en stor chock – att det livvaktsskydd han tvingades leva med på ett sätt orsakade hans död en fruktansvärd paradox.

När han sommaren 2007 ritade sin legering av mohammedkarikatyr och rondellhund och fick ett ödesdigert publikt genombrott var han sedan länge en välkänd person i konstvärlden. Han hade skapat mikrostaten Ladonien och det jättelika kaotiska byggnadverket Nimis på Kullahalvön, drivit processer som den mest slipade rättshaverist, han hade disputerat i konstvetenskap och han hade sedan länge undervisat på flera konstakademier.

Den konceptuella konsten var hans signum, konst vars idé, inte dess materia eller visualitet, är huvudsaken. Och konst som låg på gränsen till det godkända. Det som faller inom det institutionella konstbegreppet: konst är det som av konstvärlden utses till konst.

Ingen var en så hård och skarp konstkritiker som Vilks – inte minst av andra konstkritiker

Det finns en frihet i det begreppet, en frihet man kan säga att Lars Vilks njöt av till fullo. Det finns också en tragisk fälla när konsten sipprar in i det omgivande samhället och förvandlas, stärks eller går under – jag tvivlar på att Lars Vilks ville bli Sveriges mest omtalade och välkända konstnär. Vilket man ändå får säga att han blev.

Med friheten följde ansvar. Ingen var en så hård och skarp konstkritiker som Vilks – inte minst av andra konstkritiker, vi var många som fick vår släng av sleven. Den mesta kritiken skrev han på den blogg han höll liv i under alla år men även i bokform. Roligast och vassast är ”Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar”, som han skrev tillsammans med Martin Schibli (2005) men även boktiteln T.O.A (Tankar om allt, 2002) pekar återigen på det som åtminstone jag skulle säga beskriver Vilks bäst: humor.

Under åren med ständigt livvaktsskydd reste han omkring och minglade på vernissager, såg konst överallt i Sverige, tog sig till Venedigbiennalen. Alltid med ett gott humör, vilket för en utomstående rimmade så illa med hur hans liv tedde sig utifrån. Det som kom att bli vårt sista möte var på någon öppning på ett av gallerierna i Stockholm. ”All konst verkar så bra nuförtiden” säger Lars med ett finurligt leende. ”Va, nej, hur menar du?” ”Ja, om man läser vad du skriver”. Ok, Lars, jag lovar att bli en hårdare, surare, och mer omsorgsfull kritiker från och med nu.

ANNONS EXTERN LÄNK

Höstdeal - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

”Jag skulle tackat ja till Ku Klux Klan”

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Lars Vilks

Konst

Konstkritik