Kultur

Ge mig ett nytt system – inte nya restriktioner

Rustar vi inte vården kan ett normalt liv bli villkorat för alltid

Av: 

Eric Rosén

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Socialminister Lena Hallengren (S) och statsminister Magdalena Andersson (S) presenterade nya restriktioner på måndagen – och kanske ska vi vänja oss  vid begränsningar varje vinter?
Socialminister Lena Hallengren (S) och statsminister Magdalena Andersson (S) presenterade nya restriktioner på måndagen – och kanske ska vi vänja oss vid begränsningar varje vinter?

KULTUR

I måndags meddelade regeringen att sjukdomar som influensan och RS-viruset tillsammans med covid-19 motiverar kraftfulla åtgärder.

Underdimensionerad sjukvård ska mötas med fler restriktioner, nya inskränkningar av fri- och rättigheter och nedstängningar av samhället.

Eftersom inga nya löften ställts ut för en sjukvård med fler vårdplatser, bättre tillgänglighet och rimliga arbetsvillkor kan detta nya normala innebära att vi måste vänja oss vid att varje vinterhalvår mötas av omfattande begränsningar av vad vi tidigare såg som ett normalt liv i Sverige.

I stället för att konstatera att vi har ett systemfel, obefintliga marginaler och dålig beredskap läggs bördan på individen.
Hur blev det så? Kanske för att de folkvalda vi gett vårt förtroende är nöjda och under decennier arbetat fram ungefär den här modellen. De är faktiskt fortfarande tillfreds.

”Vi visade att man i vardagen inte behöver ha en organisation som är planerad utifrån krig eller kris.” Så sa Irene Svenonius (M), ytterst ansvarig i region Stockholm, i maj 2020. Året före varslades hundratals anställda på regionens sjukhus och anställningsstopp infördes. Region Stockholm är Sveriges rikaste men fortsätter att lägga pengar på hög, skapa överskott, i stället för att lägga dem på vård. Tankesmedjan Balans har visat hur ”effektiviseringskrav” på nära 1,5 miljarder kronor skrevs in i Hälso- och sjukvårdsnämndens budget för 2020, och närmare 2 miljarder kronor för 2022.

I Västra Götalandsregionen är Jonas Andersson (L) en av de ansvariga för vården. Han meddelade i april 2019 att det var sparläge och att sjukhusen i hans region skulle ha 500-800 färre anställda.

I Skåne beklagade i december 2019 regionrådet Per Einarsson (KD) att ”…det har funnits en ’låt gå-mentalitet’” inom vården i regionen. Men han slog stolt fast: ”Den har vi nu satt stopp för”. Han hade tryckt ner personalkostnaderna rejält och kunde nu se att man äntligen hade ett rejält överskott.

På de flesta ställen i landet lever vården med ständiga krav på besparingar, även om de kallas effektiviseringar. Det är välfärdens ruttna kärna.
Synsättet, politiken och det här sättet att planera ska man ha med sig när man nu får besked om förlängda och nya restriktioner. Vi har ett samhälle som är rustat för budgetöverskott snarare än en budget som är rustad för samhällets behov.

Den socialistiske filosofen Panagiotis Sotiris har i magasinet Jacobin beskrivit nedstängningar och ”lockdown” som en ”do nothing”-strategi där man ersätter politiska beslut och samhällsförändring med tillfälliga, tvingande åtgärder av typen ”gå inte ut”, ”träffa ingen” eller ”gå inte till skolan”. Politiskt är det begripligt att en repressiv höger med minimal välfärd som överordnat mål lockas av en sådan strategi, eller att en kontrollerande diktatur som Kina omedelbart hemfaller till totalitära lösningar under en kris. Men att liberaler kramar kontrollsamhället och att vänstern, i dess allra bredaste bemärkelse, ofta hamnat i samma nedstängningstankar snarare än i krav på ett omdanat samhälle är mer förvånande.

Det är ett inskränkt liv och deprimerande tillstånd som kommer att prägla mig i många år

Var finns politikerna som förespråkar en inverterad chockterapi för vård och välfärd?

För egen del gör det mest ont att inte få träffa mina kollegor och vänner, att inte kunna möta andra människor på samma sätt. Leva normalt, kanske man kan kalla det. En liten uppoffring, på pappret, men den driver mig till vansinne. Igen. För det här har ju pågått i två år nu. Marginalerna blir mindre, känsligheten större.

Jag menar allvar när jag säger att det driver mig till vansinne. Det är ett inskränkt liv och deprimerande tillstånd som kommer att prägla mig i många år. Det gör mig till en annan, mindre glad människa.

De flesta som läser den här texten kan nog leva med att just jag betalar det priset. Kanske också med att den grundlagsfästa demonstrationsfriheten kastas överbord varje gång en ny smittovåg kommer. Eller att krogar stänger tidigt, kulturlivet slås sönder och att näringsidkare går i konkurs – om det är vad som krävs på kort sikt för att rädda hundratals eller tusentals liv.

Men om det är en permanentad uppoffring vi gör för att våra folkvalda ska kunna fortsätta spara pengar? Om det är lika mycket för att det går en säsongsinfluensa som en coronapandemi?

I november 2021 konstaterade arbetsgivarorganisationen Sveriges kommuner och regioner (SKR) att det gått kanonbra under pandemin. ”Pandemin har visat på vårdens förmåga att ställa om, skala upp och anpassa tillgängligheten utifrån de behov som uppstått.” Fler vårdplatser behövs inte, trots att Sverige ligger i botten inom EU. Regeringen håller med: veckor innan pandemin nådde Sverige sa socialminister Lena Hallengren (S) samma sak när hon i Aktuellt slog fast att ”anledningen till att vårdplatserna minskar är effektivare behandlingar, det är ingen av oss som vill ligga inne för sakens skull”. Detta i samband med att läkare – alltså före pandemin – slog larm om att patienter dör i onödan och beskrev kaos och bristande patientsäkerhet.

Med de politiker och det system vi håller fast vid kommer vi att ha en sjukvård som går på knäna varje vinter, för alltid

Ingenting hände åren innan vårdpersonalen slog larm den gången. Ingenting hände efteråt. Och under pandemin har heller ingenting hänt. Den som ändå väckt frågan har fått svar som kokar ner till att det inte är någon idé att ha en långsiktig plan eftersom vi måste lösa akuta problem på kort sikt. Som om framtiden inte fanns.

Visst har stora coronastöd pumpats ut i ekonomin. Men har något förändrats i grunden? Har någon lärt sig något om strukturer, system och sårbarhet? Det enda vi fått lära oss hittills är att besparingar alltid är möjliga om man kallar dem effektiviseringar, att det inte finns några andra lösningar än att bomma igen varje vinter och att ett skifte är omöjligt.

Med de politiker och det system vi håller fast vid kommer vi att ha en sjukvård som går på knäna varje vinter, för alltid. Det är bara några år sedan många hundra patienter låg på IVA samma vinter på grund av en tuff säsongsinfluensa. Är framtidens lösning på det problemet restriktioner?

Covid-19 kommer inte att försvinna helt utan bli en faktor att förhålla sig till år efter år. Man kan göra det genom att bomma igen samhället eller genom att rusta efter behov. Ingenting tyder på att våra beslutsfattare överväger det senare.

Nya restriktioner är inget vi inför lättvindigt, sa statsministern i måndags. Jag påstår att det är en lögn.

ANNONS

Njut av över 500 000 ljudböcker - prova BookBeat gratis i en månad!

Extern länk från BookBeat.se

Prova här!

Publisert:

LÄS VIDARE

”Det första icke-muslimska land som förbjuder alkohol”

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Coronaviruset

Covid-19

Regeringen

Region Västra Götaland

Region Skåne

Region Stockholm

Vård & omsorg