Cameron börjar låta allt mer som Yoda

Tänk, bara tänk, om någon politiker hade modet och insiktsfullheten att be om ursäkt?

avAndres Lokko

Foto: TT
Cameron vägrar konsekvent se några som helst samband mellan sin egen åtstramningspolitik och brexit, skriver Andres Lokko.

I början av 1960-talet började den brittiske dramatikern Joe Orton och hans pojkvän (bara några få år senare, även hans baneman) Kenneth Halliwell besöka sitt lokala bibliotek i Islington. Där ägnade de dagarna åt att klippa och klistra om omslag av populära romaner och diktsamlingar. De hann skapa mängder av små erotiskt subversiva kollageartade konstverk av bokmomslag till – bland många andra - Agatha Christie och poeten John Betjeman innan de anhölls och dömdes till fängelse för skadegörelse.

Flera av de dekonstruerade böckerna i fråga såldes på en auktion under konstfestivalen Frieze i London för några år sedan, nu betraktade som klassiska exempel på motkulturell popkonst.


De senaste veckorna har bokaffären Foyle’s flaggskeppsbutik på Londons Tottenham Court Road drabbats av en uppföljning, en modern homage till Orton och Halliwell.

Men deras ingrepp är utfört med mer kirurgisk och politisk precision, dess måltavla blott en specifik bok – David Camerons svårt försenade och flerfaldigt uppskjutna självbiografi For the record.

”Detta är inte så mycket en bok, snarare är det en manual för hur man fullständigt förintar en nation”

De attackerade exemplaren som smugglats in i Foyle’s bokhyllor har hysteriskt underhållande hittepå-citat på skyddsomslaget: av Donald Trump, löparesset Linford Christie, r’n’b-radiokanalen Kiss FM (”Som Anusol för själen”), tennisspelaren Andy Murray och den jamaikanska dancehallduon Chakademus & Pliers från 1990-talet som, kort och gott, tycker att den är ”hilarious!”.

På bokens baksida sammanfattas även innehållet: ”Detta är inte så mycket en bok, snarare är det en manual för hur man fullständigt förintar en nation – skriven av en trött herre med ett ansikte som en parabolantenn tillverkad av skinka.”


Storbritanniens konservative premiärminister David Cameron avgick på midsommarafton 2016, morgonen efter folkomröstningen om brexit. Han hade propagerat för remain-sidan och kunde således inte sitta kvar och förhandla med EU om det brittiska utträdet ur unionen. Han ersattes av Theresa May som i sin tur ersattes av Boris Johnson. Hur detta kaos kommer att sluta förblir fortfarande, snart tre och ett halvt år senare, högst oklart.

Cameron gjorde sig genast till synes helt osynlig. Han försvann till sin herrgård i snofsiga Chipping Norton där familjen Camerons närmaste grannar är den forne Blur-basisten Alex James – numera osthandlare – och den kontroversielle Top Gear-programledaren och versalt populistiska kolumnisten Jeremy Clarkson.


Det är fullt begripligt att Cameron valde att hålla lägst möjliga profil under brexit-eländet eftersom hans sida förlorade omröstningen. Men det främsta skälet var att det, trots hans val av sida, var hans fel. På fler vis än ett. Cameron var så övertygad om att remain skulle ro hem en enkel promenadseger att han utlyste folkomröstningen med vänsterhanden, litegrann i förbifarten för att slippa tjafs från EU-motståndarna både i och utanför hans eget parti (men mest i). Han ville bara få det överstökat.

Det är en bok på nästan åttahundra finstilta sidor men dess enda existensberättigande är de tre senaste årens fullständiga brexit-kaos. Det framgår också med all tydlighet hur det är dit han är på väg; nästan allt annat i hans liv blir i skenet av kaoset, som han är den högst aningslöse arkitekten bakom, en parentes.

Hans Labour-föregångare Tony Blair skrev en nästan lika tjock självbiografi där det enda någon – på precis samma sätt – brydde sig om var hans roll i Irak-kriget.

Cameron vägrar konsekvent se några som helst samband mellan sin regerings åtstramningspolitik och hur den ledde till förlusten för remain

Som läsare med ens en vag lutning åt vänster är det ofta smått plågsam läsning. Ungefär som att höra Annie Lööf i en ännu en debatt föra en djupt nyliberal politik och med andra handen aningen slentrianmässigt skapa rökridåer med en något generös(are) inställning kring migrationsfrågor.

Cameron vägrar konsekvent se några som helst samband mellan sin regerings åtstramningspolitik och hur den ledde till förlusten för remain i breixtomröstningen.

”Välkommen till kaoset!” hade varit en mer passande titel på hans tegelsstenstunga självbiografi.


Mellan tomt skramlande ursäkter får man känslan av att det var en väldigt pömsig och nonchalant premiärminister som ryckte på axlarna och bara lät folkomröstningen gå sin gilla gång.

Det fanns mängder av åtgärder som troligen hade säkrat en vinst för remain, Cameron ger intrycket av att han bara inte riktigt orkade utföra en enda av dem. Eftersom det här ju skulle gå bra ändå.

På sida efter sida, i kapitel efter kapitel, försöker han skylla ifrån sig: det är Boris Johnsons och Michael Goves fel. Men det var Cameron själv som anlitade dem och krattade gången åt dem.

De är dessutom inte bara hans ”frenemies” i Tory-partiet: Johnson i synnerhet tillhör Camerons egna priviligierade sfär sedan tonåren som medlem i omtalade The Bullingdon Club på Oxfords universitet.


Ansvaret för brexit vilar tungt och nästan i ensam majestät på Camerons axlar. Det var ju liksom ingen annan som egentligen längtade efter en folkomröstning i frågan.

Men uppenbart livrädd för Nigel Farages högljutt accelererande popularitet och det självförtroende hans högerextrema och djupt EU-skeptiska UKIP gav Torypartiets högerflank så var en folkomröstning den snabbaste metoden att tysta dem, resonerade Cameron.

I ”For the record” ägnar han närmare sexhundra sidor av boken åt att försöka rättfärdiga detta enorma misstag. Det vilar också något väldigt ironiskt och underhållande över det faktum att en bok i brexit-miljö skulle ha publicerats för relativt länge sedan men gång på gång har skjutits upp.
Tänk, bara tänk, om någon politiker hade modet och insiktsfullheten att be om ursäkt?

Om någon bara sade ”det här var en katastrofal idé och jag borde ha gjort radikalt annorlunda”.


Som bäst – om man ska vara en smula vänlig – framstår Cameron till en början som Hugh Grants fumligt charmiga premiärminister i Richard Curtis film Love, actually. En överklass-toff som faktiskt ögonblicksvis besitter både humor och en viss självironi.

”Jag var övertygad om att jag tog rätt beslut”, skriver Cameron om och om igen.

Han låter till slut som Yoda när formuleringsmöjligheterna börjar sina: ”Övertygad om att jag rätt beslut hade tagit”, ”Rätt beslut jag hade tagit var min övertygelse.”

Detta bara fortgår tills ”For the record” alltmer framstår som åttahundra sidor renodlad panik.


ARTIKELN HANDLAR OM