Beckmans besvikelse – en slarvig attack

Vi behöver kritikdebatter, men på en högre nivå

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Lydia Sandgren (f 1987) gjorde en mycket omtalad romandebut med ”Samlade verk” i våras.
Foto: Emelie Asplund
Lydia Sandgren (f 1987) gjorde en mycket omtalad romandebut med ”Samlade verk” i våras.

Detta har hänt:

Dagens Nyheters biträdande kulturchef Åsa Beckman kommer tillbaka från semestern och får en chock: överallt på hennes tidning pratas det om en debutroman som kom i mars och som alla verkar älska.

Och inte bara på hennes egen tidning: romanen har hyllats av en nästan enig kritikerkår. Och dessutom blivit något av en kommersiell succé.

Beckman inser att hon själv måste läsa Lydia Sandgrens Samlade verk.

I en text berättar hon om den chockartade upplevelsen. Hon gillar den nämligen inte. Hon är besviken. Besviken på Sandgren, besviken på svenska kritiker, rentav besviken på den svenska samtidslitteraturen.


Hennes artikel får mig att tänka på det gamla humorkontot ”Lokaltidningsbesvikelse.se: sura miner i pressen”.

”Det är inte en roman som förtjänar kritikens sprakande superlativer och genanta övertolkningar. Allt känns som snabbt hopplockade tidstecken, men hon förmår aldrig skapa någon riktig atmosfär genom dem.”

Beckman angriper i hårda ord oss som lyfte fram bokens särskilda kvalitet, särskilt Victor Malm som samma dag replikerade i Expressen och försvarade sin recension och efterlyste en kritikdebatt.


Jag har under åren tjatat om att vi borde ha fler estetiska debatter i Sverige, inte minst mellan kritiker som tycker olika och skulle tvingas att definiera sina måttstockar, värderingar, hur de fäller sina domar.

Beckmans sågande krönika är dock inte något vidare exempel på en sådan diskussion. Hon tycker inte romanen är intellektuell nog. Hon känner på sig att författaren har tjuvkikat på Wikipedia. Och hon tror inte alls att den är ironisk.

Hennes synpunkter liknar i hög grad DN-kollegan Jonas Thentes. Han var en av få svenska litteraturkritiker som avfärdade Samlade verk när den kom, i papperstidningen under rubriken ”Infam debut: hyllning till den stolt trekvartsbildade medelmåttan”.


Besvärande är att Beckman i sin slarvigt ihoprafsade krönika inte tar hänsyn till att Samlade verk är en debutroman. Det är ändå något särskilt med sådana, det tycker nog de flesta i kritikerkåren. Dels är åtminstone jag mer lyhörd i min bedömning av debuter eftersom alla måste börja någon gång, dels finns det inga tidigare böcker i författarskapet att jämföra med när kritikern avfattar sin dom.

Besvärande är också att Beckman tycks helt omedveten om bokens öde på hennes egna sidors inflytelserika kritikerlista över de bästa svenska böckerna. Ingen annan av vårens debutanter låg på den listan i närmare tre månader. Romanen klättrade från en sistaplacering upp till tredje plats senaste gången listan publicerades, den 20 juni. Vi får se om håller sig kvar nästa gång.

Detta är i sig ett performativt superlativ. Men DN:s biträdande kulturchef har tydligen inga problem med att spotta på sina egna kritiker.


Sandgrens roman hamnade förresten på andra plats när SvD Kultur häromdagen samlade ihop recensioner och försäljning för att göra en ”vårens favoriter”, en topplista över de bästa tio svenska böckerna första halvåret 2020.

I Samlade verk har vi alltså det ovanliga fallet med en debutroman som gillats av både professionella kritiker och vanliga läsare.

Vad gäller Beckmans påfallande fluffiga prat om ifall romanen är ”ironisk” eller ej, verkar kulturchefen helt okunnig i grundläggande litterär teori. Som Victor Malm enkelt påpekar i sin replik, är litteraturens ironi långt ifrån samma sak som vardagstalets, där du säger en sak men menar motsatsen.

I min recension nämnde jag Siri Hustvedt och hennes psykoanalytiska romaner som ett samtida författarskap som är relevant för Sandgrens roman, både som jämförelse och kanske influens. Precis som Hustvedt använder Sandgren skickligt den litterära ironin, genom sammansatta nyanser och förskjutningar: så som de glidande tonfallen i en replikväxling eller små medvetna felaktigheter, eller dubbelbottnade anspelningar och bibetydelser.


För min del är jag inte förtjust i autofiktion även om jag gillar dokumentärromaner som Steve Sem-Sandbergs Theres, Maja Lundgrens Pompeji eller Peter Handbergs Kleist – slutet. Jag är gammaldags och föredrar uttalade självbiografier eller dagböcker när författare skriver om sig själva.

I mina ögon är en författares levda liv det minst intressanta av allt och ordet ”jag” bara ett verktyg bland andra. Litteraturen berikar, utvidgar livet och förståelsen, samtidigt som den fängslar och lurar läsaren ur dess lilla självcentrerade medvetande.

Åsa Beckman får vara hur besviken hon vill:

Samlade verk förblir i mina ögon en blixtrande debutroman som lyckas med den högsta formen av verklighetsflykt: flykten till verkligheten.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.