Låt inte könet styra allt

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Camilla Hammarström om den feministiska litteraturforsk-
ningens triumfer och tillkorta-
kommanden - andra delen

Den feministiska forskningen upprättar ett reservat för de kvinnliga författarna och utestänger dem från en dialog med den övriga litteraturen, på så sätt snarare bakbinds än befrias de kvinnliga författarna. Men det finns hopp. Boel Hackmans studie över Edith Södergran är ett intressant försök att bryta det litterära "särartstänkandet" och se litteratur där andra ser kvinnolyrik, menar

CAMILLA HAMMARSTRÖM

i sin andra andra artikel om feminism och litteratur.

Edith Södergran
Edith Södergran

Edith Södergran och Karin Boye är praktexempel på kvinnliga författare vars skrivande tolkats som sprunget ur ett tragiskt levnadsöde. Det är helt i linje med en tolkningstradition som bygger på föreställningen om kvinnan som en känslostyrd och omedveten varelse vars skapande är en reaktion snarare än en medveten handling.

Det är en angelägen uppgift för dagens litteraturforskare att bryta med den gamla mossiga biografiska läsart som avskärmar de kvinnliga författarna från den tid de verkade i. För en del anti-biografiska feministiska forskare har det därtill varit viktigt att upprätta en kvinnlig traditionslinje där kvinnliga författarskap relateras till varandra och där de kvinnliga erfarenheterna tillmäts ett särskilt värde. En fara med en sådan feministisk strategi är - som jag ser det - att de kvinnliga författarna blir instängda i en "kvinnornas litteraturhistoria" och därmed avskurna från sin samtid.

Boel Hackman är en av de litteraturforskare som tycks ha tröttnat på en viss enögdhet hos den feministiska forskningen. I sin avhandling Jag kan sjunga hur jag vill (Söderströms 2000), som behandlar Edith Södergrans diktning, deklarerar hon redan i inledningen att hon inte vill relatera Södergrans författarskap till en särskild, kvinnlig litterär tradition skild från männens.

Hackman menar i stället att Södergran är verksam både innanför och utanför den manligt dominerade traditionen. Och att det är just denna dubbla position som gör att hon kan förnya den svenskspråkiga dikten.

Det första som slår en är emellertid att så många manliga forskare nämns i avhandlingen - och då inte bara för att göra slarvsylta av dem - utan med respekt för deras forskning. Här är vi fjärran från den raljerande tonen i Ebba Witt-Brattströms Södergranstudie Ediths jag (Norstedts 1997) där de manliga forskarna i stort sett beskrivs som textuella våldtäktsmän.

De som känner till att Hackman och Witt-Brattström varit invecklade i en akademisk strid - som sprang ur att Witt-Brattström i sin bok underlåtit att hänvisa till Hackmans pågående forskning för att i stället framhäva sig själv som den enda forskare som kommit på idén att sätta in Södergrans diktning i dess samtid - förstår att Boel Hackmans sakliga, nästan demonstrativt lugna och vetenskapliga ton är en kritisk reaktion mot Witt-Brattströms mer självförhärligande stilistik.

Med stoiskt lugn både kritiserar och åberopar Hackman Witt-Brattströms forskning, men koncentrerar sig i första hand på att finslipa sina egna resonemang. Hackmans forskarhållning präglas av respekt både för författaren Södergran och för forskningen kring henne. Detta innebär inte att hon inte är starkt kritisk mot den biografiska tolkningstradition som följt författarskapet, men hon gör sig inte löjlig över tidigare forskning utan kritiserar den sakligt för att den har spekulerat fram en biografi om författarinnan som saknar verklighetsförankring. En kritik som även drabbar feministiska forskare som Ebba Witt-Brattström.

Man får helt enkelt känslan av en forskare som är beredd att underordna sig sin forskningsuppgift i stället för att framhäva sig själv. Här pressas inte en tes ned över författarskapet, utan metoden är pluralistisk i den meningen att den använder olika perspektiv för att belysa författarskapet - även ett kritiskt könsperspektiv.

Nu är ju det märkliga att den självklara uppgiften att sätta ett författarskap i förbindelse med dess samtid så fort det gäller kvinnliga författarskap har blivit synonymt med en feministisk strategi. Vad Hackman gör är att hon inte ger någon könspolitisk innebörd till det självklara i att frilägga Södergrans tankevärld och konstsyn.

Könsperspektivet används främst för att förbinda författarskapet med den könspolitiska diskussionen i tiden och för att beskriva hur Södergran genom ett kritiskt perspektiv på den manligt dominerade litterära traditionen använder sig av den och gör den till något eget.

Vad som gör Hackmans avhandling till ett så friskt inslag bland samtida nyläsningar är att hon inte kopplar ihop litterärt värde med "rätta" eller "goda" värderingar. Hon är helt enkelt intresserad av vad som händer i texterna och hur författarskapet utvecklas i dialog med tidens idéströmningar. Hon har ingen svårighet att se hur tidens kvinnorörelse i reaktion mot ett patriarkaliskt samhälle idealiserar kvinnligheten genom att koppla den till en ursprunglig vitalitet. Hackman påvisar därtill hur denna tidstypiska idealisering är verksam i och produktiv för Södergrans diktning. Produktiv behöver ju inte nödvändigtvis betyda att en förställning har ett evigt giltigt värde, även om det blir bra texter av det.

Hackman respekterar Södergrans val. Hon värderar till exempel inte Södergrans intresse för Rudolf Steiners antroposofi mot slutet av författarskapet som något negativt, trots att det kanske skulle kunna vara frestande att göra det, utan påvisar bara vilka konsekvenser det får för hennes diktning.

Boel Hackmans avhandling vittnar om ett hängivet och moget litteraturintresse och borde kunna fungera som en uppfordran till andra forskare. Hon visar att ett kritiskt könsperspektiv är nödvändigt för förståelsen av Södergrans verk, men låter det inte styra hela läsningen. Detta är, förhoppningsvis, ett exempel på en ny generation forskning som kan förvalta de feministiska landvinningarna, utan att för den skull hamna i en aggressiv antiposition som är beroende av den patriarkaliskt färgade tolkningstraditionen.

Ett exempel på en avhandling av ett helt annat slag är Monica Moréns studie i Karin Boyes poetik och poesi: Ditt namn bland keruberna (Uppsala Universitet 2001). Morén har föresatt sig att tolka Karin Boyes dikter och hennes poetik utifrån C. G. Jungs psykologi. Motivet till detta förklarar hon frankt i inledningen: "Det jungianska perspektivet sammanför sålunda ett personligt och ett allmängiltigt synsätt som är mycket tillämpbart i studiet av ett litterärt verk. Kopplat till en noggrann textläsning anser jag detta den mest uttömmande och därmed även bästa metoden att studera lyrik på."

Som stående utanför den akademiska världen väntar man sig kanske att en doktorand skulle klara av att argumentera lite mer övertygande för sitt avhandlingsarbetes metodiska utgångspunkter än att påstå att den egna metoden är "den bästa".

Tyvärr tror jag att Moréns studie visar på att det ställs för låga krav vad som får passera som litteraturvetenskaplig avhandling på landets institutioner i dag. Detta är allvarligt, särskilt när det gäller kvinnliga författarskap där det ofta finns få studier.

Trots att det inte finns något belägg för att Karin Boye skulle ha intresserat sig för Jungs arketyplära och hans föreställning om ett kollektivt omedvetet, spekulerar Morén om en påverkan. Det enda hon kan styrka sin tes med är att Boye var en varm förespråkare för Freuds tankar och inspirerades av psykoanalysen, vilket närmast är en självklarhet när det gäller författarskapet.

Genom att Jungs arketyplära använder sig av i princip hela världshistoriens mytologiska skattkammare kan det naturligtvis upplevas som spännande att applicera det på litterära verk. Frågan är om det är så mycket Jungs förtjänst.

Något lyckas också Morén utvinna genom sin metod, kanske särskilt då hon knyter dikterna till de alkemiska processtegen. Ett djuppsykologiskt perspektiv på Boyes diktning tenderar dock att avskärma det från världen och åter stänga in den i den biografiskt präglade mytologisering som präglat tidigare läsningar.

Detta är dock inget som bekymrar Monica Morén, som tvärtom hänger sig åt vilda biografiska spekulationer av gammalt hederligt snitt. Hon analyserar exempelvis Karin Boyes "androgyna" och "bisexuella" personlighet utifrån Jungs psykologi och anser att Boye förnekade den moderliga aspekten hos sig själv eftersom hon inte ansåg sig ha någon som helst längtan efter barn. Ett uttalande som Morén finner remarkabelt för en kvinna i fertil ålder!

Nej, Moréns studie är inget fräscht tillskott till Boye-forskningen. Det är synd, eftersom det otroligt nog finns så få arbeten om Boye - ett faktum som speglar att det fortfarande inte har samma status att ägna sig åt en kvinnas litterära produktion. Mycket återstår att göra. Marken ligger obrukad.

Camilla Hammarström

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.