Islamismen och motreaktionerna tjänar varandras syften

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Anders Johansson om debatten kring Mohamed Omar och Irans president

Jag är för demokrati, feminism och homosexuellas rättigheter. Jag är mot dödsstraff, tortyr, homofobi, kvinnoförtryck, rasism, diktaturer och krig. Jag är för allt bra och mot allt dåligt! Om jag hade inlett min kommentar om den senaste tidens reaktioner på Mohamed Omars och Irans president Ahmadinejads agerande med de deklarationerna hade världen i alla fall sluppit en del ilska. Det är bara det att de upplysningarna är måttligt intressanta. En kulturskribents uppgift är inte att publicera omständliga omskrivningar för utropet ”se så god jag är!”, snarare då att skärskåda sådana – tyvärr ganska vanliga – omskrivningar.

Det är för att vi ska kunna konstruera den sortens godhet det finns ett behov av figurer som Omar. Som Ammar Makboul skrev häromdan (Aftonbladet 27 april): ”Den nationalistiska självbilden definierar sig gärna i sin egen motsats.” Detta blev kanske ännu tydligare i samband med Ahmadinejads tal: uttåget var bestämt i förväg - vi vet ju vad han ska säga och vi vet ju att det är vi som står för det som är bra.

Att rikta den kritiken mot Ahmadinejads och Omars kritiker är inte detsamma som att omfamna de förra: Omars idioti blir inte mindre för att motreaktionerna är floskulösa; falskheten i markeringen mot Ahmadinejad gör inte hans regim mindre dålig. Poängen är tvärtom att, som en god vän uttryckte det, Omars islamism och den förment neutrala liberalism han provocerar tjänar varandras syften perfekt i ett slags symbiotisk ”kulturkamp”.

Om man nu koncentrerar sig på väst och liberalismen är i synnerhet händelsen i Genève ett bra exempel på hur toleransen, som teologen Ola Sigurdson uttrycker det i en kommande bok, slår över i ”en intolerant attityd mot dem som inte är lika toleranta som jag själv”. Det finns anledning att dröja lite vid hans resonemang. Problemet med toleransdiskursen är enligt Sigurdson inte minst att vi tenderar att tolerera endast det hos den andre som liknar något hos oss själva. Därmed blir toleransen ett sätt att slippa att på allvar konfronteras med det främmande. Toleransen förvandlas ”till en maktdiskurs som har en självlegitimerande funktion; en tolerans som antingen så att säga inte kostar mig själv något eftersom jag tolererar det hos den andra som jag känner igen, eller som förbehåller toleransen för det likgiltiga eller det obönhörliga.”

De uppskruvade reaktionerna på min kommentar – på Dagens Arena utmämnde Devrim Mavi mig till ”islamisthyllare”; enligt en annan blogg skulle jag ”ha hyllat Hitler” om jag hade levt på 40-talet – illustrerar inte bara vad Sigurdson säger, utan ironiskt nog också min poäng: det enda som erbjuds är en pantomim av upprörda gester, självhögtidliga positioneringar, falska anklagelser. Istället för ett meningsutbyte får vi en tävling i vem som tycker mest synd om barnen i Gaza och de homosexuella i Iran.

Naturligtvis är jag en del av samma omständigheter, samma teater, samma logik. Första steget mot en annan sorts kommunikation är att försöka synliggöra logiken.

Anders Johansson

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.