ÅSIKT

Should I stay or should I go?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Tor Billgren om kravallerna i Sydafrika – och hur apartheid lyckats överleva

Foto: Fattiga vände sig mot fattiga i maj förra året, då runt 70 utländska arbetare lynchades, anklagade för att ta jobben från sydafrikaner. Om situationen för de fattiga inte ändras är risken att det snart kommer att hända igen.

Jag har under det senaste året annonserat ut två lägenheter för andrahandsuthyrning, den ena i Malmö och den andra i Stellenbosch, Sydafrika. Det finns två stora skillnader på hur svaren i de respektive länderna är formulerade. Den första är att nittio procent av dem som svarade på den sydafrikanska annonsen desperat undrade om lägenheten är tillgänglig under fotbolls-VM nästa år. Den andra är att de sedvanliga adjektiven ”rökfri” och ”skötsam” kompletterades med ordet ”vit”.

Att det fortfarande råder närmast total segregering i Sydafrika, femton år efter det första demokratiska valet och efter femton år av ANC-styre, är förstås ingen nyhet; det är det första som slår en när man anländer. Den huvudsakliga orsaken är det enorma underskottet på utbildning hos de färgade och svarta befolkningsgrupperna – något som inte bara är en baksmälla efter apartheidtidens undermåliga ”bantu-utbildning”, utan även ett resultat av 300 år av rasistiskt styre under holländare och britter. I det perspektivet är det naivt att ha för stora förväntningar på femton års politiskt reformarbete.

Den komplexitet som präglar det sydafrikanska samhället gör att behovet av att analysera läget i landet är stort. Ett av de senaste tillskotten i den konstanta flod av böcker som försöker ringa in situationen är Ways of staying av journalisten Kevin Bloom, som framförallt handlar om kriminaliteten – en ofrånkomlig konsekvens av det segregerade samhället.

”Vi gillar att SÄGA att det handlar om klass”, utbrister han i boken, ”men vi är fortfarande totalt besatta av ras”.

Gnistan till boken var ett brutalt rånmord på hans kusin och dennes kamrat 2006. Utifrån detta nystar han sig igenom några av de senaste årens våldsamma händelser, bland annat mordet på historikern David Rattray, och den främlingsfientliga våldsvåg som drog genom de svarta kåkstäderna i maj förra året. Ett 70-tal medborgare från bland annat Zimbabwe och Mocambique lynchades av ursinniga massor som ville köra ut utlänningarna som tog jobben från hederliga sydafrikaner – och dessutom krävde mindre betalt.

Bloom beskriver ett Sydafrika där de som har råd isolerar sig i inhägnade förorter och skyddas av vaktbolag som närmast kan liknas vid privatarméer av veteraner från inbördeskriget i Angola.

Han tränger under skinnet på dem han intervjuar genom att vara uppmärksam på de subtila detaljerna – ögonkasten, formuleringarna och felsägningarna.

Det är en mycket lyckad metod, eftersom det inte är de storslagna uttalandena som räknas i slutändan, utan hur man de facto handlar. Han noterar hur en kvinnlig ANC-höjdare döljer sin Louis Vuitton-väska i en neutral bag när hon är ute bland folket. Han beskriver hur knogarna vitnar kring vapnen hos de biffiga vakterna i flådiga Johannesburgförorten Glenhazel när de får syn på en risig Toyota med svarta passagerare. Och hur han själv byter ut sin bil, från en lyxig Alfa Romeo till en mer anonym Golf, för att slippa onödig uppmärksamhet.

Syftet med boken är att försöka komma fram till svaret på den fråga som Bloom och allt fler välutbildade, företrädesvis vita sydafrikaner ställer sig: Should I stay or should I go?

Många drar slutsatsen att läget är ohållbart och emigrerar, och bidrar därmed till den kompetensförlust som vållar landet stora problem, inte minst inom sjukvården. Bloom intervjuar ”Sydafrikas siste leverpatolog” precis när han står i begrepp att bosätta sig i England, efter att familjen överfallits i hemmet och dottern

våldtagits. Det är svårt att protestera mot deras beslut. Samtidigt måste man fråga sig varför de tror att de skulle vara immuna mot brott i England.

Och det är många som har fått nog. Författaren André Brink, som publicerade sina efterlängtade memoarer i våras, A Fork in the Road, har visserligen inte stuckit, men sista kapitlet är en ursinnig uppgörelse med hur landet har utvecklats efter 1994.

”Sydafrika är i knipa. Och de gamla motsättningarna mellan svarta och vita är fortfarande grunden till det”, skriver han, besviken över hur ANC har förvaltat sina år vid makten. Droppen som fick det att rinna över i hans bägare var när hans dotter rånades för några år sedan och blev ett av de 127 000 fallen av rån som äger rum årligen. Våldtäkterna ligger kring 52 000, antalet mord är 19 000, det vill säga över femtio om dagen.

Samtidigt som siffrorna inte ljuger, är samtalet kring kriminaliteten i Sydafrika väldigt speciellt. Att sitta runt ett middagsbord med sydafrikaner påminner om den där Monty Python-sketchen där några män försöker överträffa varandra i hur uselt de hade det som barn.

Kevin Bloom beskriver en liknande situation i Ways of staying. Han åker bil med några kollegor, som för att fördriva tiden turas om att återberätta dagstidningarnas mordhistorier, ”Nu är det din tur...”

Och i Stranger Shores (2002) talar nobelpristagaren J M Coetzee om cirkuleringen av skräckhistorier som den drivande mekanismen bakom den vita paranoian. Man odlar, vattnar och gödslar varandras rädslor, vilket i sig är en våldsutlösande faktor.

Under ett seminarium om kriminalitet och identitet på bokmässan i Kapstaden förra månaden, med bland annat just Kevin Bloom och André Brink, raljerade veteranjournalisten Max du Preez över dessa rädslor och den föreställning som är så vanlig bland vita sydafrikaner – att de skulle vara utvalda offer, att ”Afrika inte älskar dem längre”.

Han tittade på sin klocka under en konstpaus och fortsatte:

”Vad säger de fyra kvinnor som våldtagits i kåkstäderna de senaste fem minuterna? Att Afrika inte älskar dem?”

För den bistra verkligheten är att det är de svarta och färgade som är de huvudsakliga brottsoffren. Det är i kåkstäderna brotten äger rum – inte i de rika förorterna. Det gör självfallet inte problemet mindre allvarligt. Men det borde ge rädslan rimliga proportioner.

Och hur rörigt och tufft det än kan vara i Sydafrika idag, är det inte värre än under apartheidtidens barbari. Reparationsarbetet har bara börjat och väldigt mycket har gått bra. Det finns mörka moln och negativa tendenser, men fördelarna överväger nackdelarna. Kevin Bloom beslutar sig också för att stanna i landet. För det är bara på plats man kan förändra det. Och det kanske viktigaste arbetet är att befria sig själv och sin omgivning från den besatthet vid ras, som han talar om i sin bok. Segregeringen börjar i tanken och befästs i varje ordval – som när det statliga programmet för att stärka tidigare förfördelade grupper kallas ”BLACK Economic Empowerment”.

Den befästs varje gång man skickar en misstänksam blick, varje gång man ger en svart parkeringsvakt skrammel i dricks när en vit servitör får sedlar. Eller när man slentrianmässigt lyfter upp sin hudfärg som merit när man svarar på en lägenhetsannons.

Tor Billgren