ÅSIKT

Avrättningarna är ett sista desperat försök

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Protesterande samlades utanför iranska ambassaden i Stockholm i torsdags. Samma sorts protester ägde rum världen över.
KULTUR

Inför årsdagen av protesterna mot presidentvalet i Iran gjorde regeringen i Teheran ett sista försök att skrämma miljontals frustrerade iranier från protestaktioner. Den 9 maj avrättades fem politiska fångar för samröre med en kurdisk vänsterorganisation. Dödsdomen mot ytterligare sex aktivister har bekräftats.

Reaktionerna mot avrättningarna blev dock något helt annat än det som regimen hoppades på. Den underjordiska vänstergerillan, Komalah, manade befolkningen i kurdiska områden till generalstrejk. En bred front av kurdiska och/eller socialistiska organisationer välkomnade initiativet. Strejken, som inleddes i torsdags förra veckan, utvecklades snabbt till en världsomfattande manifestation mot regimen.

De stora kurdiska städerna lamslogs – trots militär belägring av städerna och trots hot om repressalier mot dem som strejkade. Även i resten av Iran har underjordiska nätverk av vänsterstudenter anslutit sig till manifestationen. Såväl i Stockholm som i andra huvudstäder med stor iransk befolkningsgrupp, attackerades ambassaderna till stöd för de avrättade, mot regimen.

Det intressanta är att regimens säkerhetsstyrkor, som i månader förberett sig för att kuva kravallerna, stod handlingsförlamade inför stängda affärer, frånvarande studenter och avstannade fabriker. Ordningsmakten som hade rustats upp till tänderna för att möta våldsamma demonstranter visade sig vara en tandlös tiger inför en folklig generalstrejk.

Det tilltagande antalet avrättningar i Iran är regimens sista desperata överlevnadsmöjlighet. En av de nyligen avrättade politiska fångarna, 29 åriga Shirin Alamhouli, skrev dagarna innan avrättningen att hon var gisslan i fängelset:

– Förhörsledaren sa till mig att ”vi ville släppa dig förra året, men din familj skulle inte samarbeta med oss, så saken har utvecklats på det sättet”. Han erkände för mig att jag var en gisslan och tills de uppnådde sina mål skulle de antingen hålla mig i fängelset eller avrätta mig, men de skulle aldrig släppa mig.

Samma bild ges av en annan kvinna, Rudabeh Akbari, vars make Jafar Kazemi dömts till döden för att deras ena barn är medlem i organisationen Mojahedin, i ett öppet brev till FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon:

– Förhörsledaren sa till min man att de behöver några offer för att upprätthålla ordningen och lotten har fallit på min man.

Efter förra veckans generalstrejk bör den iranska regimen tänka om, ifall den ska överleva. Det kurdiska folkets mäktiga aktion visade att avsky för den totalitära regimen inte är något som kan tystas ens med dragna bajonetter.

Babak Rahimi