ÅSIKT

Inga problem?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

MARIA BERGOM LARSSON om en debatt, den heliga Konsten - och profiten

Foto: Maria Bergom Larsson.

Diskussionen av Alexander Ahndorils roman Regissören är slut. Men själva grundproblemet kvarstår: Var går gränsen mellan dikt och verklighet? Hur långt får romanen gå i sitt utnyttjande av levande människor? Och vem ska avgöra vad som är tillåtet?

Svaren har varit varierande och motsägelsefulla. Själv har jag hamnat på något slags ytterflank med mitt ifrågasättande av legitimiteten i Regissörens sätt att utnyttja Ingmar Bergman vare sig som ikon eller levande existerande person.

Det iögonfallande är att de unga författarna som nu försvarar blandningen av fiktion och det de flesta kallar verklighet inte tycker att deras verksamhet är problematisk.

Alexander Ahndoril, liksom Gunder Andersson, hänvisar till Konsten, Leif Zern (i Dagens Nyheter) till Modernismen. Den sårade ton som genomsyrar deras texter - eller radioinslag i Vågen - antyder att Konsten är sakrosankt. Det är historielöst att försöka stoppa konstens förnyelse med pekpinnar, skriver Ahndoril.

"Romanen befinner sig alltid i rörelse, den söker sig runt, stöter mot burens galler, och med jämna mellanrum hittar den nya öppningar." Fiktion och verklighet har alltid gått in i varandra, varit nödvändiga för varandra. "Det är fel att säga att de sitter ihop, för de är egentligen ett kött med en enda röst."

Men Ahndoril tar själv upp dokusåpor, skvallerjournalistik, bekännelseskrifter och frågar: "Finns det nu ingen gräns för det lämpliga, för vad man får göra? Jo, det finns gränser överallt. Men hur de upprätthålls vet jag inte."

Gunder Andersson ser inget problem i Regissörens gränsöverskridande. "Det är en självklarhet att varje människa som träder ut i livet kan bli utgångspunkt för konstnärlig hantering."

Nyckelordet är konstnärlig.

"Konstnärlig" utgör ett slags gränsmarkering mot det otillåtna. Persbrandt blev beljugen i en artikel i Expressen. Den sortens slaskjournalistik upprör många, framför allt den som hängs ut. Syftet var att skapa sensation och sälja lösnummer, alltså profit. Eftersom artikeln inte var "konst" kunde tidningen stämmas inför domstol för förtal.

Alla vet att nyckelordet "roman" på försättsbladet skyddar författaren om någon skulle komma på idén att använda juridiken. Sedlighetsrättegångar som de mot Flaubert, Baudelaire eller Strindberg ledde till frikännande. Som tur var.

Ahndorils Regissören handlar givetvis om honom själv, bilden av en konstnär i arbete, skriver Andersson. "En författare har alltid skäl att travestera Descartes: jag ljuger, alltså finns jag till."

Samtidigt som fiktionen bygger på en underförstådd lögn eller fantasi, dikt, vilket ju gömmer sig bakom "roman" så hänvisar till exempel Carina Rydberg i sitt inlägg till att bruket av verkligheten måste vara sanningsenligt. "Någon har stulit mitt namn. Någon försöker ta mitt liv och göra det till sitt. Med vilken rätt?" Hennes svar blir "Med all rätt i världen". Bara man håller sig till sanningen! "Lögnen är alltid oacceptabel." Rydberg hamnar på kollisionskurs med Gunder Andersson och andra som hävdar konstens rätt att ljuga eller beljuga. Rydberg anser att dess uppgift är att var trogen verkligheten näst intill det dokumentära.

Det tycks som om sanningsbegreppet inte går att undvika, det finns en gräns mellan fiktion och fakta.

Diktens uppgift är att överskrida gränsen mellan fiktion och verklighet, att tvinga sig på den och gräva sig in i den, skriver Jan Arnald. "Det är dess natur, dess mening. Är det verkligen ett hot som på något vis kan jämställas med paparazzi och internetmobbning, med dokusåpor och buggning? Ibland låter det nästan så i debatten." Han frågar om vårt privatliv verkligen är så intressant. Vad gör vi i intimsfären som inte tål dagens ljus? "Vad är vi rädda för? För oss själva? Det enda som är riktigt säkert är att hotet knappast kommer från författarna." Nej, det tror inte jag heller. Men det kan ändå kännas sorgligt att författarna inte spjärnar emot utan springer med samhällsutvecklingen.

När jag efter debattens olika turer försöker finna min egen position så hamnar jag närmast Stig Björkman. Den som väljer att skriva en roman om Ingmar Bergman gör det knappast i blindo. Regissören skulle överhuvudtaget inte blivit diskuterad eller uppmärksammad om det inte vore för Ingmar Bergman. Bonniers skulle inte affischera romanen över hela Stockholm, Ahndoril skulle inte genast fått ett filmerbjudande. Aftonbladet skulle inte upplåtit spaltmeter till en debatt.

Hela romanens koncept lever i symbios med Bergmans berömmelse. Precis som Klick! eller andra kändistidningar exploaterar den läsarens lust att se bakom fasaden på en berömd person. Som Björkman skriver: "Och gränsen mellan profitering och profit är hårfin. Och det borde vara en gränslinje så god som någon."

Läs övriga inlägg i debatten:

Maria Bergom Larsson ([email protected])