ÅSIKT

Visst kan vi äta fisk i jul!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

ISABELLA LÖVIN, som fick Stora journalistpriset för sin bok Tyst hav, om läget för havet – och julbordet

Foto: Isabella Lövin.

Snart kan man ju inte äta någonting längre!”

Länge har man hört den där kommentaren, men förr – för bara ett år sedan, eller två – brukade det handla om att ingenting var nyttigt för oss. Inte fett, inte socker, inte tillsatser, inte sotiga biffar, inte chips eller dioxiner i strömming från Östersjön.

Men nu håller en annan medvetenhet på att lägga sordin på stämningen vid matbordet. Köttproduktionen i världen står för hela 18 procent av de totala utsläppen av växthusgaser, fiskbestånden har minskat med uppemot 90 procent i världshaven, jordar eroderar på grund av ensidiga monokulturer, kemiska bekämpningsmedel sipprar ner i grundvattnet. Plötsligt handlar det inte i första hand längre om vad som är nyttigt för mig – utan om vad som är nyttigt för planeten. Motvilligt inser vi att inte bara våra industrier och bilar påverkar miljön utan också det faktum att vi, snart sju miljarder människor, alla ska ha käk. I dag är människan den art som är den enskilt största aktören i Östersjöns hela näringskedja. Vi dödar årligen 60 – 70 procent av alla vuxna torskar; de som utan vår inblandning hade varit havets största rovdjur. Nu är det vi som är det.

Torskbeståndet i Östersjön är i dag bara en tredjedel av vad det borde vara som ett minimum för att inte riskera att kollapsa. Torsken på Grand Banks utanför New Foundland – det som en gång var jordens största torskbestånd – har redan kollapsat efter årtionden av övereffektivt fiske – och den har inte kommit tillbaka, trots femton år av torskfiskestopp. Torsken på svenska västkusten har aldrig varit i så dåligt skick som nu. De lokala kustbestånden är helt utraderade, torsken i Kattegatt är i år slutligen på väg att kollapsa – under 2007 har Fiskeriverkets två forskningsfartyg inte hittat ett enda torskyngel och bara tjugo exemplar äldre än tre år; det vill säga inga vuxna torskar finns som kan leka längre. Och nästan lika illa ser det ut för en lång rad av våra vanligaste svenska matfiskar. Hälleflundran, långan, piggvaren, koljan, blekan och ålen står alla på svenska Artdatabankens rödlista över hotade arter, och väldigt mycket pekar på att även havskatt, marulk, vitling, tunga, rödtunga och rödspotta skulle kunna platsa där.

Vad ska vi äta då? Den ständigt återkommande frågan, den som yttras med allt tyngre suckar och allt sämre samvete. Jag vill nu komma med glada nyheter: vi ska äta fisk! Rätt förvaltad är nämligen vildfångad fisk ett av den här planetens mest miljövänliga livsmedel! Vi behöver inte mata den, inte medicinera den, inte vakta den eller bespruta den. Helt och hållet utan vår inblandning har haven kapacitet att producera miljoner och åter miljoner ton god och nyttig föda, bara vi fattar några kloka fiskeripolitiska beslut! Hade vi i Sverige exempelvis sparat endast några av de tusentals ton torsk som på 1980- och 1990-talet gick både till djurfoder och till soptippen, skulle vi enligt beräkningar från Fiskeriverket kunnat ha dubbelt så stora fångster i dag, samtidigt som vi skulle haft ett torskbestånd på rätt sida om försiktighetsprincipen. Och i Östersjön är det ännu inte försent!

Med ett torskfiskemoratorium på bara två år skulle de 80 000 ton lekmogna fiskar som ännu finns kvar i havet kunna förmera sig tillbaka till gränsen för försiktighetsprincipen på 240 000 ton, och vi skulle kunna öppna fisket igen, för att denna gång fiska förnuftigt.

Samtidigt måste jag också komma med dåliga nyheter. De kustnära bestånden av torsk och många andra matfiskar på västkusten kommer inte att komma tillbaka inom överskådlig tid eftersom inga fiskar finns kvar som kan bygga upp bestånden. Om vi slutade fiska ål i dag skulle det ta i bästa fall 80 år för ålstammen att återhämta sig, i bästa fall. Fortsätter vi fiska som i dag är kollapsen oundviklig, minskar vi fisket med 90 procent kommer det att ta 200 år för ålen att återhämta sig – om den alls gör det.

Man kan känna sig uppgiven för mindre – och längta tillbaka till tider då man kunde grubbla över huruvida det var nyttigt för just mig att äta fet fisk från Östersjön. En klen tröst är då att påminna sig om att det som är nyttigt för planeten är nyttigt för oss.

Så enkelt och skrämmande är det faktiskt. Rädda torsken och ålen, och vi räddar oss själva.

Isabella Lövin