ÅSIKT

Befrielsen är nära

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

INGA-LINA LINDQVIST läser veckotidnings­noveller och hittar nya ideal

Foto: Noveller ur ”Hemmets Journal”, ”Allers”, ”Hemmets Veckotidning”, ”Allas” och ”Året Runt” nr 34, 2008.

Askungen har fyllt 30, jobbar inom tjänstesektorn och befinner sig mitt emellan två förhållanden. Prinsen har skilt sig, blivit utbränd och flyttat ut på landet för att starta sommarkafé. De möts inte på en bal, utan i joggingspåret. Askungen är karriärfokuserad; prinsen hjälper henne att hitta balansen i tillvaron.

Veckotidningsföljetongen handlar inte längre om passiva kvinnor som sveps iväg av tysta män på passionens starka armar. Istället gör den anspråk på att säga något viktigt om samtiden, om män och kvinnor, om klass och kön.

Till vem? En knapp halvmiljon svenskar. Veckotidningarna går ut i stora upplagor, med ännu större räckvidd. Lästa av flera, lever numren ett vintage-liv på frisörsalonger och tandläkarmottagningar. Den genomsnittliga läsaren är en kvinna i medelåldern. Hon lever i en medelstor stad och är med i LO eller TCO. Hon är familjekär och intresserad av matlagning och inredning. Det är hennes världsbild som veckotidningsprosan formulerar och bekräftar.

Det senaste årets uppmärksammade relationsromaner (Bitterfittan, Ur vulkanens mun, Vi i villa) kunde sammanfattas med ”och så levde de olyckliga i alla sina dagar”. Kärnfamiljen skrevs fram som ett fängelse, ett mentalsjukhus utan några som helst flyktmöjligheter. Trots att vi i Sverige numera har lagstiftning som tillåter skilsmässa och uppmuntrar delad vårdnad, envisades roman­gestalterna med att uppföra sig som om de var internerade på någon sorts medelklassens amishläger.

En modern veckotidningsföljetong är en betydligt mer optimistisk historia.

Hjältinnan är inte bunden vid spisen. Hon klarar av att resa sig upp och gå. Hon lyckas komma ihåg att hon har rösträtt sedan länge och egna pengar på banken. Pågår det en kolorerad revolt i det tysta? En glansig frigörelse mellan korsordet och kakreceptet? Är de svenska veckotidningarna på väg att återerövra branschens forna glans när Elin Wägners Silverforsen gick som följetong i Idun? För att få svar på mina frågor gick jag ut på jakt efter veckotidningsromanens själ, hjärta och mening. Urvalskriterierna var enkla: samtidsskildringar, nyligen publicerade och skrivna av svenska författare, i Allas och Hemmets Journal, de två veckotidningar som satsar mest på fiktion.

Marika Ericsons En främling i huset (HJ 41–44/05) är symptomatisk i sitt val av ämne: mäns våld mot kvinnor. Huvudpersonen Nina vill ta sig ur en destruktiv relation där den svartsjuke mannen isolerar henne från vännerna och ger sig på henne fysiskt. Hon väljer att göra det enda förnuftiga: berätta sanningen för en kompis – som naturligtvis lånar ut sin vinterbonade stuga tills Nina hunnit ordna med eget boende.

Så enkelt bryter man alltså normaliseringsprocessen, i alla fall i sagornas värld.

Maria Gustavsdotters Rädda livet (Allas 49/07 – 2/08) spetsar till problematiken. Julia är på flykt undan en våldsam narkotikaberoende gangster som inte drar sig för att låta en hyrd torped demolera butiken där hon är anställd – som straff för att Julia stängt av mobilen på jobbet. Hjältinnan flyr, byter identitet med en död kvinna och tar hennes plats som hjälpreda på en ett bed & breakfast i Östersund. Julias plågoande hittar henne – och i verkligheten ­hade hon kanske blivit ännu en siffra i statistiken över kvinnor som mördas av sina män. Men Rädda livet är en ­saga, och den levererar en överraskande sensmoral – kvinnomisshandlaren kan nämligen stoppas för gott först när goda trygga män ställer upp.

kvinnojourerna i Sverige är män inte välkomna som frivilligarbetare. Jourerna ska vara en fristad för kvinnan. Men i sagornas värld kan män hjälpa till att hela tilliten hos en kvinna som utsatts för övergrepp. Två olika ideologier som skulle kunna kollidera – om de någonsin möttes. Och det är det som är problemet. De möts nästan aldrig. Medelklassens opinionsbildare, intellektuella som får betalt för att formulera de härskande tankarna, läser inte veckotidningar. Och veckopressens läsare delar inte sin världsbild med den urbana medelklassen.

Följetongsromanerna och novellerna i veckopressen bekräftar den svenska arbetarklassens ideal. Resursstarka och jämställda kvinnor går hand i hand med sina fantastiska män i solnedgången. Men vad händer den dagen de får barn? Där fegar veckotidningsromanen ut och ställer in revolutionen. Sagan slutar innan Askungen kommer hem från BB.

Maria Svelands, Helena von Zweigbergks och Hans Koppels romaner problematiserade ju inte den romantiska kärleken. Det var barnen som stökade till det för huvudpersonerna. Barnen förstörde det äktenskapliga samlivet, begränsade kvinnornas frihet, parasiterade på familjens resurser och ­hindrade föräldrarnas personliga ­utveckling.

Här finns en skillnad i klassmedvetande.

För dem som tillhör den globalt privilegierade klassen, som anser att livets högsta goda är intellektuellt stimulerande samtal, resor och härligt knapplösa knull är det naturligtvis bara dumt att skaffa barn. Men för dem som inte bor i de euro­peiska städernas flottare kvarter, ­inte tillhör den globala aristokratin, utgör barnen fortfarande livets mening. Familjen, den enda samhällsinstitution som inte drivs av vinstkrav, är en självklar viloplats.

Tack vare de politiska landvinningarna är Sverige är ett av få länder där kvinnorna både kan vara mödrar och arbeta – eller låta bli att vara mödrar. Den friheten håller på att undergrävas av reaktionära skribenter som framställer situationen som om det vore fråga om antingen eller. Om veckotidningsromanen vill fullfölja sin folkliga ambition, om den vågar bli subversiv på riktigt, ska den utmana bilden av kvinnans undergång i den onda familjen.

Inga-Lina Lindqvist