ÅSIKT

I biomörkret härskar kapitalet

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 3 | Foto: Limitless.
KULTUR

Det är enklare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut.

Så beskriver Mark Fisher vad kapitalistisk realism går ut på i sin bok med samma namn som kom ut tidigare i år (Tankekraft förlag). Ingenstans blir det tydligare än i biomörkret. Drömfabriken klarar av att projicera bilder av apokalypsen men kan inte i sin vildaste fantasi föreställa sig ett sammanbrott för det kapitalistiska systemet. Efter finanskrisen har ingenting hänt.

Mani, panik och krasch. Så brukar bubbelekonomins kronologi beskrivas och Hollywood har förstås ändå kastat sig över dramatiken. Filmer som Wall Street 2 och den kommande Margin Call närstuderar turerna bakom finanskvarterens spegelfasader i försök att sätta ansvariga ansikten på anonyma pengaprocesser. Inte sällan utpekas en girig bov i dramat, en finansman som får stå med byxorna nere, ofta tack vare en avgörande insats av en inspirerad individ. Men resultatet blir därför snarare en bakvänd hyllning till sakernas ordning: Vad fantastiskt ändå att en ensam idealist kan få ett multinationellt företag på fall!

Enligt Fisher är kapitalistisk realism den bestämda känslan av att kapitalismen är den enda tänkbara ordningen. Därför behöver den inte övertyga oss om kapitalismens förträfflighet utan bara om alternativens förfärlighet. Vårt klimatfarliga och kreditberoende konsumtionssamhälle är kanske inte perfekt, men den är avgjort bättre än stalinistisk terror. Genom sin egen illusionslöshet gör den oss smittsäkra mot utopiska frestelser.

Därför kan stora filmbolag paketera och sälja storfilmer med storbolag i skurkrollen. Kapitalister formulerar det antikapitalistiska budskapet åt konsumenten som bara behöver luta sig tillbaka och betala.

Den amerikanska drömmen återberättas i dag med glimten i ögat. Inte som i Jakten på lycka, som redan 2006 var en gammaldags film, där Will Smith spelar en hemlös ensamstående pappa som mot alla odds blir framgångsrik börsmäklare.

Numera vill ingen visa sig så blåögd. I 2011 års Limitless får författaren Eddie prova en hemligstämplad medicin som frigör hjärnans fulla potential. Och när han plötsligt kan göra vad vill, vad väljer han? Att tjäna hackan på Wall street. Fantasilösheten är avslöjande.

Men filmens sensmoral är en annan. Eddie tar sedermera sitt förnuft till fånga och blir – politiker. Slutscenens patetiska taskspark mot kapitalisten som vill utpressa sig in i valkampanjen, avslöjar filmens egna ideologiska skygglappar. Fantastiska individer kan lösa våra återstående problem bara de är tillräckligt smarta. Postpolitiken har sällan fångats tydligare på bar gärning. Den kapitalistiska realismen är en berättelse som lamslår vår föreställningsförmåga.

Jacob Lundström