ÅSIKT

Drottningens maktspel

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Ny bok avslöjar hur Silvia försökte påverka granskningen av pappas nazistförflutna

1 av 3
Drottning Silvia med pappa Walther och mamma Alice Sommerlath i släptåg 1981.

Det märkligaste med följetongen kring drottning Silvias nazistiske fader Walther Sommerlath är att den inte borde existera. Redan när Sommerlaths nazism avslöjades i tidningen Arbetaren 2002 kunde hovet ha skickat ut ett pressmeddelande, enligt ungefär följande:

”Det är med bestörtning som H M Drottningen får kännedom om hennes faders medlemskap i det tyska nazistpartiet NSDAP från 1934: ’Jag älskade min pappa, som jag minns med stor värme. Men hans deltagande i nazismen är likväl något jag inte nog kan ta avstånd ifrån, det är en hemsk del av min familjs historia jag nu får kunskap om. Min enda tröst är att jag delar detta öde med miljoner andra européer och att vi tillsammans tvingas bearbeta minnet av vår föräldrageneration - oavsett de varma minnen vi har, i mitt fall av min far, Walther Sommerlath.’”

En sådan text hade dödat skandalen i sin linda, stärkt monarkin och drottningen hade blivit symbol för antinazism och uppgörelse med mörka förflutenheter. Men något sådant uttalande har drottningen aldrig gjort. Tvärtom försöker hon ständigt urskulda, förminska och släta över faderns nazism. Det har ställt i ordning scenen för denna kungliga tragedi - en pinsamhet för Sverige - som bara fortsätter och fortsätter.

Den journalist som personifierar de undersökande reportagen kring Silvia och hennes far är Johan Åsard, som nu bokdebuterar med Drottningens hemlighet. Verket både rekapitulerar de många turerna i fallet samt presenterar nya fakta kring Silvias hantering av frågan. Via sitt arbete på TV4:s Kalla fakta och i samarbete med bland annat historikern Mats Deland har Åsard mödosamt arbetat vidare med de gåtor som fortsätter existera kring Sommerlath. Boken är ett gediget journalistiskt hantverk, som konsekvent lyckas ställa de rätta frågorna.

Den främsta nyheten i boken är att den blottlägger spelet bakom kulisserna, när Sveriges drottning utnyttjar allt sitt inflytande för att bekämpa den journalistiska granskningen av hennes faders affärer. Det är häpnadsväckande läsning att ta del av drottningens mejl, brevskrivande och övriga försök till påverkan.

Samtidigt som Silvia lever i en fantasivärld angående pappan (att Sommerlath var behjälplig i nazismens ”arisering” av Tyskland - då judarna skulle kastas ut ur landet - tolkar hon felaktigt som att fadern räddade en jude) framstår hon som något helt annat än den harmlösa leksaksmonark hon är inför tv-kamerorna.

Här visar sig maktmänniskan Silvia, som utnyttjar kungahusets unika nät av kontakter och mer eller mindre villiga hjälpande inflytelserika personer. ”Drottning Silvia har skaffat sig en nisch där hon utövar ett ­politiskt inflytande”, påpekar Åsard och l­evererar därtill en one-liner som förtjänar att fortsätta leva i den svenska samhälls­debatten: ”Monarkin må vara en plym, men den är bra på att vifta.”

Nackdelen med boken är att den - såsom den måste - går igenom alla de turer kring Silvias hantering av faderns förflutna. Ibland blir det seg läsning, dessutom tyngd av författarens fallenhet åt klyschor som ”nu var bomben på väg att brisera i form av ett brev” eller onödiga påpekanden (här om kabinettskammarherre Erik Norberg, mannen bakom hovets ökända ”utredning” om Walther Sommerlath); ”Det var tydligt att Erik Norberg var fast besluten att försvara sin utredning. Jag kunde inte låta bli att förundras över den brist på ödmjukhet som han visade inför avsaknaden av fakta.” Rader som dessa skriver läsaren på näsan. Om Åsard ­hade strukit dem skulle hans text blivit ännu starkare.

Men ovanstående är petitesser; utan tvekan behövs Åsards journalistik. Särskilt nödvändig är bokens sista del, angående krisen som kungahuset genomgår. Denna borde egentligen utgöra en möjlighet för monarkin. ”Vi hade behandlat drottningen som vilken makthavare som helst”, påpekar Åsard. En ansvarsfull reaktion från hovet hade inneburit ett vuxenskap. I stället framträder barnslighet, stingslighet och ett löjets skimmer - och det har inte monarkin råd med, parallellt med de många andra skandalerna kring kungahuset.

Likväl har jag en större invändning mot uppmärksamheten kring Silvia och hennes nazistiska familjebakgrund: Jag anser kung Carl Gustafs agerande avsevärt värre än Silvias. Kungens morfar - hertig Karl Edvard av Sachsen-Coburg-­Gotha - var en av Nazitysklands toppar. Hertigen var bland de första att förklara sina domäner judenfrei - ”judefria” - och tack vare Karl Edvards tidiga stöd kunde Hitler särskilja sig från övriga tyska fascister och nå makten. Om denne sin morfars hängivna nazism ­sade kungen 2010:

”Alla var med [i nazismen]. Samhället var så integrerat med det. Det var svårt att undvika, svårt att inte vara med. Då hade man försvunnit ut till vänster direkt. Jag kan tänka mig att det var mer ett överlevnadssätt.”

Att säga detta om kungens morfar är en omoralisk, ­historielös och kunskapsmässig kollaps hos vår statschef. Men kungen kommer undan med det, i skuggan av Silvia, och det är upp­rörande. Fast historien bakom kungens otäcka historiesyn utgör en helt annan bok än den som Åsard har skrivit. ­Sammantaget visar dock alltihop vilken antidemokratisk kvarleva vårt land obegripligt nog fortfarande dras med; en fläck på Sveriges banér som stavas arvkungadöme.

Henrik Arnstad