Svävande Shakespeare
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Konsten att försöka förvandla en lätt komedi till en pjäs med tragiska övertoner har sina risker. Det kan bli som att försöka iscensätta en opera av Mozart som om den vore av Wagner; lättheten punkteras och tyngden får inget att fästa i. Shakespeares Som ni vill ha det är en komedi där det till synes händer väldigt lite och om man nu inte, som vanligtvis, spelar den som sommarteater, kan det vara svårt att inte försöka fylla den med något.
Göteborgs stadsteaters uppsättning vill behålla lättheten, inte minst de för handlingen ofta överflödiga rent komiska scenerna, men samtidigt försänka den i ett allvar. Av programtexten att döma har man inspirerats av den historiska omständigheten att naturen som fristad var hotad. Landägare lade beslag på allt större områden. Rimligen är det därför denna Som ni vill ha det förlagts till sent 1930-tal, med jazzmusik, krigsövningar och möjligen också krigets upptakt. Likväl har man till exempel strukit rollen Oliver, vilket innebär att vi inte riktigt förstår Orlandos (Eric Ericson) bevekelsegrunder. Om nu denna regi ska handla om vikten att älska innan man dör, vilket verkar sannolikt, så är det militära artilleriet alltför tungt för den läxan.
Skogen hos Shakespeare hade också att göra med vad som kallades the Liberty, det område som låg mellan stad och den privatägda marken utanför. Dit nådde inte lagen, således blev det en plats för moraliska undersökningar, som i pjäsen Lika för lika. Som ni vill ha det tangerar detta, då alla som irrar kring i skogen har att lära sig något om kärleken. Stadsteatern låter vridscenen växla mellan en hög, rundad kuliss där staden representeras av George Grosz-inspirerade karikatyrer och skogen av mjuka teckningar av, ja, skog. Vartefter delas kulissen, gränsen, antar jag, överskrids.
Resultatet blir trots ett slags klarhet i scenerna att skådespelarna inte riktigt vet varför de är där de är. Behållningen stannar vid enskilda insatser, som Marina Nyströms Phebe eller Sven-Åke Gustavssons narr Proba. Mia Höglund-Melins Rosalinda, som ju är kvinna som spelar man, gör rollen med små, fina uttryck, men lockas lite för ofta till publikfrieri. Och den berömda, än i dag så vackra monologen ”Världen är en scen”? Cesar Sarachu gör en fin Jacques, men monologen, som så mycket annat, svävar fritt från pjäsen.
