ÅSIKT

Anderssons drömstat är en ödslig plats

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Åsa Linderborg om Lena Andersson, individen och demokratin

Foto: Författaren och debattören Lena Andersson utvecklade i Dagens Nyheter sin syn på skatter och demokrati. Här svarar Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg.

Jag förstår bättre vad Lena Andersson är ute efter nu när hon för andra gången utvecklat sin tankelek om skatt och demokrati (Dagens Nyheter 30 april).

Hon säger nog inte, som jag först tolkade henne, att hon inte vill betala skatt (Aftonbladet 17 april). Hon ­säger snarare att det finns en ursprunglig frihet i individen som berövas en om man måste betala skatt.

För Lena Andersson är frihet något individen föds med. Denna frihet kan bara gå förlorad till kollektivet, eftersom kollektivet kräver en massa av en.

Man kan se det på ett annat sätt. Som att de flesta människor från första stunden i livet är ofria, eftersom de saknar egendom. Man föds in i en värld där andra redan äger allt.

En demokratisk inställning är därför att fördela resurserna så att vi ska kunna överleva i en värld som vi själva inte har valt ska se ut så här. Kollektiva beslut kan öka friheten genom att ge oss utbildning, bostad, omsorg. Det betyder att demokratin, när den fungerar som bäst, kringskär friheten för den som har så mycket resurser att det tär på de andra.

Den fråga Lena Andersson reser, huruvida det finns legitima skäl att inte dela med sig av sitt silver, är lika gammal som klassamhället. ”Gud har gjort mig rik” är ett dåligt argument. ”Jag har jobbat hårt” är bättre men likväl falskt – de flesta jobbar hårt och de som jobbar mest och under hårdast förutsättningar tjänar sämst och är därför i störst behov av skattefinansierad omsorg. ”Det är min rätt som människa” är ett omöjligt argument, för det går inte pröva.

Det är orimligt att ”man kan rösta om vad som ska köpas för andras pengar”, argumenterar Lena Andersson. Problemet med det är att ”mina” pengar inte skulle finnas på lönekontot för beskattning om inte en massa andra människor hjälpte mig att arbeta ihop dem.

Skriver man en bok, som Lena Andersson, krävs att ett hundratal olika yrkesgrupper (eller fler) utöver författaren själv gör sitt jobb för att boken någon gång ska komma i tryck, distribueras, säljas och i Lena Anderssons fall, bli en bästsäljare som drar in miljoner i royaltyer.

Vi måste arbeta för att överleva. Arbetet gör att vi hänger ihop – också när vi inte vill hålla ihop, vilket brukar vara en vanlig reaktion för den som haft sådan tur och skicklighet att arbetet plötsligt blivit ekonomiskt lyckobringande. Det är svårt att förstå hur Anderssons drömstat ser ut och hur den skulle fungera i praktiken, men den ger ett väldigt ensamt och ödsligt intryck.

Andersson framhärdar i påståendet att det inte är någon principiell skillnad mellan majoritetsbeslut och beslut fattade av en enskild härskare, exempelvis en kung, eftersom båda kan fatta dumma beslut. Hon förstår med andra ord inte skillnaden mellan demokrati och diktatur.

Det är ett förbluffande ohistoriskt perspektiv, men det är likväl första gången på många decennier som någon svensk i Lena Anderssons position så öppet ifrågasätter demokratin. Vi behöver ha kollektiva beslut för trafikregler, inser hon, men majoriteten ska inte få sträcka sina fingrar till vilka områden som helst.

Det ligger i tiden att relativisera demokratin. Nyliberalismen och det överstatliga EU är två gigantiska avdemokratiseringsprocesser också om man låtsats som motsatsen. Det är ju det som borde vara den akuta frågan: Hur tar vi tillbaka det vi förlorat? Inte ifall den allmänna rösträtten har gett oss för mycket att säga till om.

Den här sortens attacker mot demokratin hade inte varit möjliga för några år sedan. Argumentationen är specifikt anderssonsk, det vill säga helt självständig, men är ändå ett exempel på att liberalerna ideologiskt trappar upp samtidigt som deras ekonomiska system befinner sig i en djup kris.

Jag blev så överrumplad att jag ­inte förstod att Roland Paulsen (DN 18 april) drev med Lena Andersson när han plockade isär hennes skattemoral.

Jag önskar att jag kunde tackla problemet med samma goda humör, men det kan jag inte.

ARTIKELN HANDLAR OM