Mozart i 3D

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

CLAES WAHLIN om konventioner, experiment och skönsång i Salzburg

Iris Kupke som Venere och Sonia Pryna som Asciano i Mozarts ungdomsverk "Asciano in Alba".
Foto: salzburg festival
Iris Kupke som Venere och Sonia Pryna som Asciano i Mozarts ungdomsverk "Asciano in Alba".
Foto: klaus lefebvre
Paul Groves som Tamino och Diana Damrau som Nattens drottning i "Trollflöjten".

Det finns blott en handfull operahus av yppersta klass, vanligtvis kan de flesta stora operahus producera någon riktigt bra operaföreställning per säsong, men skillnaden mellan "god" och "utsökt" opera är avgörande.

Festspelen i Salzburg hör till de utsökta. Och trots att publiken till förskräckande stor del består av en tämligen exhibitionistisk borgerlighet, slutar konventionerna vid scenkanten. Någon har konstaterat att den tysktalande operapubliken skiljer sig från den fransktalande i ett viktigt hänseende: fransmännen tittar, tyskarna lyssnar. Om detta har med tradition att skaffa, den visuellt anslående barockoperan i Frankrike, instrumentalmusiken och symfonins starka tradition i Tyskland och Österrike, går väl knappast att belägga.

Däremot förklarar hypotesen ganska bra varför publiken i Salzburg utan vidare accepterar avancerade sceniska experiment, så länge solister och orkester uppfyller de musikaliska kraven.

En av Mozarts tidiga succéer var den numera ytterst sällan spelade Ascanio in Alba, skriven av en femtonårig kompositör för bröllopet mellan habsburgaren Ferdinand (drottning Maria Theresas son) och prinsessan Maria d"Este av Modena. Habsburgarna visste att gifta till sig så stora geografiska domäner som möjligt.

Ascanio in Alba, med underrubriken "festa teatrale", är en politisk allegori i pastoral form. Den handlar om ett bröllop, där, precis som i den habsburgska verkligheten, varken brudgum eller brud har sett varandra innan ceremonin.

Det habsburgska samhällets extrema formalism, det benhårda sociala regelsystemet som kunde gränsa till sin motsats, kaos, är vad regissör David Hermann tar fasta på i sin uppsättning, ett gästspel från Mannheims nationalteater.

Den pastorala miljön, herdar, gröna kullar och får är ersatta av en gymnastiksal med gröna mattor.

Två skådespelare läser scenanvisningarna och sammanfattar recitativen och ariorna innan solisterna framför dem, ofta med ironiska kommentarer. Kören är klädd i blonda mädchen-peruker, alternativt utspökade som Monty Pythons Gumby-figur: mustasch, knuten näsduk på huvudet och klumpig gångart. Och de 3D-glasögon som delas ut i pausen är lika mycket en blinkning åt barockteaterns illusioner (scengolvet skiftar form genom glasögonen), som ett sätt att få publiken att se lika fånig ut som kören.

Så framträder en dubbelexponering av Mozart: musikens fria förhållande till traditionen respektive samhällets tvångströja (en koloraturaria får en av skådespelarna att rycka som i ett epileptiskt anfall), och vår tids perspektiv på ett överorganiserat samhälle på gränsen till kaos.

Bland de utmärkta solisterna ( Iris Kupke, Marie-Belle Sandis med flera) är Diana Damrau exceptionell. Hon gör också Nattens drottning i Trollflöjten, som regisserats av Pierre Audi (bekant för en svensk publik genom sina uppsättningar av Händel och Rameau på Drottningholmsteatern). Damraus stämma är perfekt, och med kolleger som René Papes Sarastro, Paul Groves Tamino eller Christian Gerhahers Papageno, alla under ledning av Riccardo Muti, finns det helt enkelt inget att invända.

Den jättelika scenen i det stora festspelshuset fylls av mobila jätteormar, flygande fantasifåglar, eld och vatten samt en rad egenartade skapelser signerade den nyligen bortgångne konstnären Karel Appel. En långsam rörelse från natur till kultur löper genom uppsättningen, de Niki de Saint Pfalle-liknande figurerna håller det alltför lättsamma på avstånd till förmån för en rätt allvarlig, hemlig initiationsrit, långt från den familjeföreställningsestetik som är så vanlig i samband med Trollflöjten.

Och ständigt denna musikaliskt utsökta halt. Mozarts egenart får i Salzburg andra dimensioner, som i spelens inledande galamatiné, där man för en konsert samlar Anna Netrebko, Patricia Petibon, Magdalena Kozená, Michael Schade, René Pape och Thomas Hampson. Och Wienfilharmonikerna under ledning av Daniel Harding, Radiosymfonikernas tillträdande chefdirigent. Det bådar ändå gott.

Claes Wahlin (kultur@aftonbladet.se)

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN