ÅSIKT

Fienden de behöver

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

RAGNAR STRÖMBERG ser Italien hata och hylla Pasolini

Foto: Pier Paolo Pasolini – på onsdag är det 30 år sedan han mördades.

”Pasolini - en bland oss” står det på affischerna som knappt hinner sättas upp förrän de täcks av svarta hakkors och röda stjärnor - den för trettio år sedan mördade friuliske upprorsmannen fortsätter att spöka i det italienska kollektiva medvetandets nedslitna utkanter. Pasolini, som nu ägnas en utställning på Museo di Roma i Trastevere, är lika obekväm nu som för tio år sedan, när jag åkte upp till Villa Manin på den friuliska landsbygden någon halvtimmas bilresa från hans födelseby. Den gången stupade försöket att innesluta Pasolini i marmor och förvandla honom till nationalmonument på att två av mordutredarna trädde fram och sa att de redan under förundersökningens första hektiska dygn inte bara visste att den så småningom som ensam gärningsman dömde Pino Pelosi aldrig kunnat utföra det bestialiska mordet på egen hand, utan också hur många och vilka de andra varit.

Utanför museet på den annars under dagtid så stillsamma Piazza Sant'Egidio visar de båda utredarnas sentida kollegor en annorlunda inställning: vid entrétrappans ena ände står två polismän utanför en piket med öppna dörrar och läser Corriere dello Sport och vid den andra änden får man åla sig förbi en högtalarbil som står med motorn igång och ropar ut specialerbjudanden om köksinstallationer. Föraren glor stint på mig, skakar på huvudet, drar ett bloss och knäpper iväg fimpen.

Därinne, bland glasmontrarna med storybooks i färgkrita från filminspelningar, maskinskrivna dikter, brev, manus och de svartvita fotografierna av Pasolini på forskningsresa i Indien och i Roms förstäder, är speakerrösterna som beledsagar journalfilmerna och teve-reportagen från mordplatsen och begravningen det enda som hörs.

För vi som går omkring här är inte bara få utan också till åren komna och vet att vi befinner oss vid en checkpoint of no return.

I en intervju i L”Espresso säger en av Pasolinis vänner, Hans Magnus Enzensberger, att förklaringen till Pasolinis starka närvaro som motbild och utmaning är just att den roll han spelade är otänkbar i dag, eftersom poetens och poesins spelrum är oändligt mycket snävare: ”det finns inget utrymme för en sådan våldsam vrede och lidelse”.

För Enzensberger är saknaden efter Pasolini ett slags fantomsmärta, som påminner oss om att det sublima inte längre har någon plats i vår sociala och politiska kultur - Pasolini var den siste av de ”heliga dårarna”, en art som inte kan existera när ingenting längre är heligt.

Och med det heliga, tänker jag tio dagar senare när jag går förbi Pressbyråkiosken i Landvetters ankomsthall och ser löpsedlarna med deras löften om hemliga bilder från dokusåpafesten som slutade med oralsex, så försvinner också hädelsen, som var livsnerven i Pasolinis konst.

Men inte för hakkorsmålarna, inte för poliserna utanför piketen och högtalarbilens chaufför eller den lilla kvartersbarens padrone som började gnola ”Tengo la camicia nera” (Jag bär den svarta skjortan) när jag la ifrån mig min L”Espresso med ett foto av Pasolini uppslaget på bardisken - för dem är han fortfarande en fiende de behöver för att själva finnas till.

Ragnar Strömberg