ÅSIKT

Kan fina folk vara så elaka?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Petter Larsson om kränkningarna av människors rätt – och dess granskare

1 av 3 | Foto: Darfur.

Abu Ghraib och Darfur.

Så stavas två av de allvarligaste brotten mot mänskliga rättigheter under 2004, enligt människorätts- organisationen Human Rights Watchs (HRW) årsrapport (www.hrw.org) som nyligen publicerades.

Abu Ghraib och Darfur. Två olika typer av övergrepp.

I Darfur är själva omfattningen skrämmande: 1,6 miljoner människor på flykt och 70 000 döda.

Det direkta ansvaret faller främst på regeringen i Khartoum - men också på den omvärld som efter folkmordet i Rwanda för tio år sedan svor att aldrig låta något liknande ske igen, men som nu står passiv.

En mindre styrka inspektörer från Afrikanska unionen finns på plats, men de är för få och har för små befogenheter för att göra någon större insats.

Stormakterna har annat att tänka på: USA i Irak, EU i Bosnien och Kongo, Nato i Afghanistan. Kina vill inte riskera sin oljehandel med Sudan. Och enligt Amnesty International (16 november) säljer ryska, franska, kinesiska och brittiska bolag vapen till Khartoumregimen.

Mänskliga rättigheter är, som vanligt, lätta att bortse från när stormakterna inte av andra skäl vill agera.

Abu Ghraib - det mest avslöjande exemplet på det fängelsesystem som USA till frihetens fromma byggt upp över halva världen - är mer ett kvalitativt brott. Ett begränsat antal människor drabbas direkt, men månghundraåriga rättsprinciper sätts i gungning. "När en så dominerande och inflytelserik regering som den amerikanska öppet trotsar lagen och försöker rättfärdiga sitt trots underminerar den också själva lagen och bjuder in andra att göra samma sak " Om till och med en så grundläggande regel som förbudet mot tortyr kan åsidosättas undergrävs oundvikligen också andra rättigheter", skriver HRW.

Så är det. Varenda smutsig diktatur kan nu hänvisa till supermaktens praxis.

Den sudanska regimen har, mycket riktigt, utmålat de amerikanska anklagelserna om regimens delaktighet i massmorden i Darfur som del i ett allmänt angrepp på islam och araber. Abu Ghraib och Darfur hänger ihop. Washington spelar bort sitt moraliska förtroendekapital.

Det gäller också Europas stater. Sverige sänder fångar till tortyrens Egypten. "Stockholm försökte gömma sig bakom ett fikonlöv av diplomatiska försäkringar från Kairo att männen inte skulle behandlas illa, men de försäkringarna ignorerades som förutsett", konstaterar HRW. Tyskland, Holland, Österrike och Storbritannien har gjort eller försökt göra samma sak. Den brittiska regeringen tillåter dessutom att utländska medborgare som misstänks för terrorism hålls inspärrade utan rättegång för evig tid, i Spanien kan de hållas isolerade i tretton dagar, och Frankrike förbehåller sig rätten att fortsätta hålla sina Guantánamofångar inspärrade utan åtal i upp till tre år.

HRW:s rapport pekar ut dubbelmoralen: västvärldens stater predikar en sak och gör en annan. Det är kritik av en typ som ofta kommer från männi-skorättsorganisationer och som är lätt att instämma i. Dess styrka är att kritiken kan få brett politiskt gehör.

Men den är otillräcklig.

Visserligen skriver HRW om amerikansk utrikespolitik att "För varje förbrytare som man skällde ut för övergrepp mot mänskliga rättigheter fanns en annan vars missdåd man bortsåg ifrån, ursäktade eller till och med stödde", men längre än så går organisationen aldrig.

Utgångspunkten är att västvärldens stater står för något i grunden gott. Övergrepp är det exceptionella, de onda undantagen. HRW upprepar gång på gång att Bushregimen nu måste "återupprätta" förtroendet och så att säga återvända till den goda "moraliska" politik som antas vara det normala.

Därmed bekräftas indirekt den uppblåsta självbild västvärldens statsmän odlar, men som vid det här laget borde vara raserad.

Abu Ghraib, Guantánamo och Falluja är bara delar av de senaste 40 årens historia av väststödd våldsutövning, från Indonesien och Zaire till Guatemala, Colombia, Algeriet och Sydost-asien. Varken övergreppen inom ramen för det så kallade kriget mot terrorismen eller passiviteten inför massmorden i Sudan är några undantag. Förbrytelserna tycks vara nödvändiga verktyg för att upprätthålla de globala eliternas överläge: ett slags stormaktspolitikens business as usual.

Och då finns ingen moral att återupprätta. Bara en image.

Petter Larsson