ÅSIKT

Striden om burkafilmen ingen sett är extremt ironisk

Ulrika Stahre: Så fort en osynliggjord grupp försöker få en syl i vädret ropar alla ”identitetspolitik”

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: DRAKEN FILM
Ur ”Burka songs 2.0”, Hanna Högstedts film som nu går att se via strömningssajten Draken film.
KULTUR

FILMDEBATT När Hanna Högstedts film Burka songs 2.0 skulle visas med efterföljande samtal i Göteborg, reagerade Göteborgs-Postens ledarskribent Jenny Sonesson och undrade varför inte en ”trovärdig kritiker av slöjan” hade bjudits in till samtalet.

Det lät rimligt – om filmen nu hade handlat om för eller emot burka och niqab. Sonesson hade uppenbarligen inte sett filmen, eller ens reflekterat över vad det där 2.0 skulle kunna betyda. Burka songs 2.0 är en sorts metafilm, en film om sig själv där regissören bearbetar och analyserar sin egen, ganska dåliga, filmidé.


Den ursprungliga filmidén, vilket Jonas Holmberg påpekat i Expressen, hade en del (små) likheter med den pjäs Bengt Ohlsson häromveckan påstod att ingen skulle vilja se, alternativt avsky. En icke-muslim tar på sig en niqab, döljer sig i ett omdiskuterat och djupt symboliskt plagg, för att sjunga Marseljäsen på Champs-Élysées. I Ohlssons fall är det en man som tar på sig en burka för att få ett jobb.

Filmvisningen, som skulle skett i kommunal regi, stoppades, kommunstyrelsens ordförande Ann-Sofie Hermansson (S), gick till så hård attack mot Göteborgs-Postens kulturchef att fler började undra hur det står till med den fria kulturen i Göteborg egentligen.


”Burka songs 2.0” är en lång bearbetning av en filmskapare som försöker komma till rätta med varför hon, provocerad av det franska slöjförbudet, skulle låtsas vara en muslimsk kvinna. Vad hade hon hoppats uppnå, vem talade hon för, vem får göra film?

I samtal med bland andra Athena Farrokhzad, Baker Karim och Ramla Abdullahi nystas det i frågor om den goda vänstern, den koloniala blicken på muslimska kvinnor, antirasismens problem och framför allt: vem har ordet?

Det är så extremt ironiskt att just ”den andres” rätt att få tala, att slippa bli placerad i fack, är filmens tema, just det som Göteborgs-Postens ledarredaktion inte kan tåla. Jo, jag vet: nu ropar någon ”identitetspolitik”. Så fort en osynliggjord eller förtryckt grupp försöker få en syl i vädret, är det identitetspolitik – aldrig, naturligtvis, när det vita majoritetssamhället dundrar.


Slöjförbud och, ännu värre och tydligare, burkiniförbud, är den sekulära statens försök att dominera kvinnor. Det är ett faktum att de som berörs av det saknar röst, inte är subjekt i en samhällelig berättelse. Den fixering som finns vid dessa plagg från alla håll och kanter är synnerligen intressant, och kanske är det inte så jättekonstigt att en svensk feminist i början av 2010-talet tyckte att den där maskeradpromenaden på Paris paradgata var en bra idé. Man måste börja någonstans, solidaritet ska inte underskattas, och till slut blev det ju en spännande film.

I augusti 2016 arrangerades ett ”Wear what you want beach party” vid franska ambassaden i London, en protest mot hotande burkini-lagar.

Det går att samarbeta utifrån sina helt olika samhällspositioner – ingen ska behöva vara statist.

ARTIKELN HANDLAR OM