ÅSIKT

Ja(zz), må den leva!

Carsten Palmær: Hundra år sedan ett vitt band öppnade världens öron för svart musik

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Original Dixieland Jazz Band från Chicago släppte världens första jazzskiva den 26 februari 1917.
KULTUR

Det hände som bekant en del på vårvintern 1917.

Kvinnorna i Petrograd trotsade soldaternas bajonetter och tvingade tsaren att abdikera. Det från kriget förskonade Sverige skakades av hungerdemonstrationer som varken myndigheterna eller arbetarrörelsen förmådde kontrollera. Och på andra sidan Atlanten kliade lyssnarna sig i huvudet över en ny musikform: den 26 februari släpptes världens första jazzskiva.

Original Dixieland Jazz Band var varken den första eller den bästa jazzensemblen. Men Livery stable blues blev en otippad miljonsäljare. Sådana var inte så vanliga 1917. Och på den vägen började den svarta musiken från New Orleans, via en grupp vita musiker i Chicago, erövra världen.


Den nya musiken mötte mycket motstånd, inte bara från öppet rasistiska musikkännare. När basisten och blues-poeten Willie Dixon var barn i Mississippi var han tvungen att torka fötterna på dörrmattan en i taget så att inte hans varmt religiösa mamma skulle misstänka att han dansade.

För dansmusik och underhållning var vad det var frågan om, disharmonisk, vild och besinningslös i tidens öron. Att jazzen några decennier senare skulle utvecklas till sofistikerad konstmusik kunde knappast någon gissa.

Men i mitten på 1940-talet, när jazzen dominerade underhållningsmusiken och hela världen tycktes dansa till swingens storband revolterade svarta musiker i USA och skapade be-bop: en snabb, aggressiv och virtuos musik som publiken måste lära sig att lyssna till. Det gjorde den breda publiken egentligen aldrig; den gick över till rock’n roll i stället. Jazzen fortsatte att leva och utvecklas, men under betydligt beskedligare förhållanden.


För den som vill veta mer om denna mycket speciella musik finns det en utmärkt nyutkommen liten bok på engelska, How to listen to jazz av Ted Gioia. Gioia är universitetslärare och utövande musiker och duktig på att förklara vad som är unikt med jazz.

Han framhåller grammofonskivans betydelse för jazzens utveckling: för första gången i musikhistorien blev det möjligt att bevara och sprida improviserad musik. Han har också praktiska tips att komma med: den som vill stjäla en fras bör göra det från en kollega som spelar ett annat instrument. Då märks inte stölden lika lätt.

– Gör aldrig om det där! röt Charles Mingus när en av hans blåsare tog emot applåder efter ett solo. Gioia väljer att tolka Mingus utbrott så här: ”Spela aldrig samma improvisation igen. Gör inte det du redan kan. Pröva dig fram. Lyssna på dina medmusiker. Var inte inställsam mot publiken.”

Tack vare modern teknik har det blivit ojämförligt mycket enklare för den nyfikne att lyssna sig igenom jazzhistorien. För tjugo år sedan hade man behövt jaga rätt på och inhandla hundratals skivor för att lyssna på de musikaliska exempel som Gioia tipsar om i sin bok. I dag finns allihop i närmaste telefon.


Gioias genomgång av jazzens historia är konventionell och effektiv. Den som i dag inte kan skilja på dixieland och hard bop men tillbringar ett par helger med att läsa boken och samtidigt lyssna igenom musikexemplen på Youtube eller Spotify kommer att bli både kunnigare och – vill jag tro – gladare.

En hel del av det som var nytt och chockerande med jazzen 1917 – böjda toner, bluestolvor, synkoper – låter sig lätt lånas över till andra musikformer. Men improvisationen, ögonblickets konst, kräver grundliga förberedelser, sinnlig närvaro och fantasi.

De stora upplevelserna inträffar inte när en berömd solist visar vad han kan, utan när musikerna på scenen lyssnar till varandra, lyfter varandra och energierna dem emellan sprider sig ut i publiken.

ARTIKELN HANDLAR OM

Jazz

Musik