ÅSIKT

Vårt behov av överTrump

Magnus Hörnqvist: Därför älskar publik och media presidentens hämningslösa lust att straffa

Foto: AP
President Donald Trumps hyllning av tortyrmetoder möts av lustfyllda skratt, just därför att någon ger uttryck för deras innersta och mest skamfyllda känslor, skriver Magnus Hörnqvist.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

DEBATT. Mot sin egen vilja står en viss form av journalistik handfallen inför Trump. Eller snarare: man rycks med.

Rapporteringen blir lätt obscen i sin upphetsning. I exakta ordalag återges vad Trump har sagt om olika människor, gärna en gång till efter att alla redan hört det en gång på filmklippet.

Ingen kan sväva i tvivelsmål om hur Trump och hans kompisar ska behandla alla andra – hårt, brutalt och inga fingrar emellan. Därmed bryter han mot en politisk kultur organiserad runt mellanmänsklig moral, och han vet om det. Det funkar så länge reportrarna – eller vem som helst för den delen – i ett slags missriktad vilja att avslöja honom går i gång på förnedringen och det utlovade straffet.

Ta tortyr till exempel. President George W Bush godkände waterboarding men motsatte sig användandet av ordet tortyr. Fångar i kriget mot terrorismen skulle utsättas för ”förstärkta förhör” och spännas fast på plankor eller motsvarande med tygstycken över munnen. I detta fastlåsta tillstånd upplevdes drunkningsdödens förstadier medan vatten hälldes över fångens ansikte.

Trump älskar waterboarding. ”I love it” säger han på valmöten. Det är inte bara nödvändigt för att få fram information, förstår man. Det är främst något lustbetonat. Folk som säger att waterboarding inte skulle vara tortyr vet inte vad de pratar om, det är klart att det är tortyr, varför skulle det inte vara det? Eller med Trumps ord: ”Och kom inte och säg att det inte funkar. Tro mig, tortyr funkar. Okej?”

Citatet är från ett valmöte som hölls inför en pensionärsförening på en mindre ort i South Carolina. Reportern från Washington Post (17 feb 2016) noterar att de femhundra personerna i publiken ”ofta skrattar” under det att Trump utvecklar resonemanget om tortyrmetoder. Lusten att straffa möts av gapflabb. Filmklipp från andra valmöten visar samma sak: extatiskt jubel när Trump säger något i stil med att ”jag inte får säga detta men det är faktiskt jävligt skönt med tortyr”.

Här kan man säga att det är något specifikt amerikanskt, eller en kuslig nyhet i det politiska samtalet. Så kan det förstås vara. Men det vore att bortse från något. Samma gapflabb hördes på Moderaternas kansli efter att sociala medier-kommunikatören hade kallat socialförsäkringsministern för hora. Många i publiken skrattar – uppfyllda av lust, just därför att någon ger uttryck för deras innersta och mest skamfyllda känslor. Någon som vågar säga det förbjudna, öppet och inför alla.

Lusten att straffa är en underström i den västerländska kulturen som går tillbaka till antiken. Som Nietzsche sa i Moralens genealogi är det festligt att straffa. Inget stort kalas för de härskande utan en hämningslös njutning i form av tortyr eller andra straff.

För den franske psykoanalytikern Jaques Lacan var lusten att straffa ett blint begär som inte kände några gränser.

Som Trump. Han möter publiken som ren, ohämmad njutning. Och förresten är waterboarding mesigt. Alldeles för mesigt. USA behöver tortyrmetoder som är något in i helvete mycket värre – ”a hell of a lot worse” – än waterboarding.

Ur det perspektivet finns inget nytt eller särskilt amerikanskt över Trump. Det han ger oss är en arkaisk enmansshow. ”Jag bjuder packet på grym extas, satsa stålet på mig – vi älskar dig”, som Nationalteatern en gång sjöng om den fascistledaren Mussolinis publikkontrakt.

Det är en show som även den liberala journalistiken ingår i. Den form av rapportering som till synes framgångsrikt hade förvandlat politik till moral – som granskar ministrarnas personliga moral hårdare än konsekvenserna av deras politiska beslut – rycks med av naturkraften Trump. Men till skillnad från Trumps verkliga sympatisörer kan de politiska reportrarna inte hänge sig. De kan inte svepas med i den obscena njutningen. Deltagandet är kluvet samtidigt som deras upphetsning är dubbel.

I den liberala journalistiken löper deltagandet jämsides med avståndstagandet. Journalisterna nämner i regel Trumps utfall för att kunna ta avstånd från dem – och låter därigenom den egna lusten intensifieras genom att låta Trumps njutningsfulla grymhet bekräfta bilden av dem själva som goda människor. Och goda människor njuter inte av att tillfoga andra lidande.

Trump använder lusten att straffa som strängarna på ett politiskt instrument. Det är så han ska göra Amerika storslaget igen. I den klassiska traditionen finns en nära koppling mellan de lägsta lustarna och de högsta värdena. Den skapas genom att utöva ett fullständigt överdrivet våld som bryter mot alla sociala konventioner. Just för att det är ofattbart och överdrivet blir det också något storslaget.

Om de moraliska skyddsvallarna är på väg att rämna runt journalistiken ställer det nya krav på alla som skriver om honom. För den oreflekterade viljan att avslöja Trump riskerar att förstärka den obscena upphetsningen som ligger i det självrättfärdigande våldet.

Lusten att straffa finns. Det finns en obscen njutning i att gå över alla gränser. Den lusten är farlig. Men politiskt är det ännu farligare att förneka den.

Magnus Hörnqvist

Magnus Hörnqvist är kriminolog på Stockholms universitet.