ÅSIKT

”Jag berättar inte det här för någon”

De ensamma pojkarna: Del 5 – Rostam

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Erica Jacobsson
KULTUR

 Rostam kom till mig när Sedaqat och jag hade slutat göra dennes hemläxor. Han kom fram och började berömma kompisen. Han har ju aldrig gått i skolan, säger han, klart det är svårare för honom än för mig. Men han kämpar så!

Jag fattade inte först att det var om sig själv Rostam ville berätta något, utan svarade: Jo, stackars grabb. Han har haft det särskilt tufft.

Alla vi här har haft otur i livet, säger Rostam och sänker rösten, så de andra killarna inte ska höra, där de sitter och ser på tv i rummet intill.

Jag märker fortfarande inte av vilken stämning han är i och fortsätter i samma stil: ”Nej vänta nu; Sedaqat har inte haft några föräldrar alls, han har inte haft någon över huvud taget. Han har det verkligen jättesvårt. Medan du har haft rena räkmackan jämfört med de andra …”  

Så borde jag inte ha sagt. Rostam tittar i golvet och tiger. Jag känner att något är fel, men vet inte hur jag ska ändra kurs, tystnar.

Rostam är vanligtvis en väldigt glad kille. Skrattar, skämtar; är lättsam. Men det händer också att han faller ner i den mest nattsvarta depression. Det har redan hänt ett par gånger. Visserligen brukar det snabbt gå över, och dagen därpå är han på nytt glad, som om ingenting hänt.

Nu tittar han i golvet och säger med en röst som förråder att han håller tårarna tillbaka:

– Kanske är det lättare för den som ingenting har … Ibland vill jag bara dö. För att slippa tänka på allt det här – han visar obestämt med handen runt rummet. 

Jag försöker avleda från de farliga tankebanorna, skapa tabu kring själva funderingarna på självmord. Ja, säger jag, men har du tänkt på din mamma och pappa? Hur det skulle vara för dem att få reda på att du var död?

Återigen, det borde jag inte ha sagt.

Rostam har redan vänt sig bort för att torka tårarna ur ansiktet. Han vill berätta något, men får på inget sätt ihop orden och meningarna.

Till slut börjar han. Hans pappa, långt därborta i Iran, är dålig. Pappan behöver omgående operera ryggen och knäna. Han kan varken arbeta eller gå över huvud taget, ligger sängbunden. Familjen har inga pengar. Och utan pengar kommer ingen att göra operationen. Rostams äldsta syster har ringt honom. Bett honom om hjälp. Men hur kan han hjälpa? Han började lägga undan pengar, pojkarna får 700 kronor i månaden i fickpengar. Han behöver en ny telefon, den gamla är heltrasig, men det klarar sig, han får ha den gamla ett tag till.  Hur som helst lyckades han spara undan 3000 kronor. Och till det – jag hade inte väntat mig en sån sak – bidrog de andra pojkarna och samlade ihop lika mycket.  På så vis skickade han hem 600 euro. Men det räcker såklart inte.

– Pappa drömmer om att återvända till Afghanistan, till sin födelseby, berättar Rostam. Han pratar om det hela tiden. Jag har sagt åt honom: ”Sluta tänka på det, du vet ju att det är omöjligt”. Och ändå - de lever där utan papper, utan arbete. Men åka därifrån kan de inte… 

Tårarna hindrar honom att tala. Det syns att hans tankar hela tiden går i cirkel och återkommer till samma punkt.

– Vad kan jag göra? Jag kan inte göra nånting.

Hjälplösheten är plågsam. Rostam tänker på de sina varje natt, och på att han inte kan hjälpa dem hur han än vill. Han saknar sina nära men är rädd att få nyheter från dem. Det finns ingen utväg.

Jag minns barndomens rädslor att nåt skulle hända mina föräldrar. Att jag skulle bli ensam i den stora okända världen; att de för mig viktigaste människorna skulle försvinna, dö, gå förlorade. Jag stod med näsan mot fönstret och tittade ut i den snöiga Moskvanatten, väntade på att föräldrarna skulle komma hem, utan att veta hur jag skulle komma undan skräcken. 

Saken är bara att den här pojken har långt större anledning att vara rädd. Och hans ensamhet är till skillnad från min ingen fantomsmärta, utan verklig intill förfäran.     

– Aleksej, jag svär; ingen känner till mitt liv. Jag berättar inte det här för någon. Jag har en psykolog. Jag har en god man. Men jag berättar inget för dem. Hur kan de förstå vad jag känner?   

Känslan av förtvivlan smyger sig alltid på Rostam om natten. När mörkret faller väntar den på honom. 

I Tidsmaskinen av H.G. Wells lever Eloanerna – ättlingar på långt håll efter en degraderad överklass – sitt sorglösa liv på jordytan under dagtid, men när natten kommer upplever de obeskrivlig skräck. Då kryper de motbjudande Morlockerna upp ur underjorden; sentida efterkommande till förtryckta arbetare, vilka efter tusentals år i underjorden har förvandlats till onda men envisa varelser som plågar sina avlägsna släktingar. Wells skrev om det fruktansvärda straff som väntar ett samhälle som delats upp i herrar och slavar.

Men för vilka synder plågar mörkret detta barn? Varför har det blivit så att allt det här – inte bara svårigheter i livet men också själsliga plågor, skräck och utsiktslöshet, allt detta läggs på de svagaste, mest försvarslösa barnen som inte gjort sig skyldiga till något? 

Fast tänker man till, så betalar de på just den notan – för den itukluvna mänsklighetens icke sonade synder.

Översättning: Maria Zennström

ARTIKELN HANDLAR OM