ÅSIKT

Har Bildt blod på händerna?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ann Charlott Altstadt om Lundin Petroleum och utrikesministerns ansvar för mord och folkfördrivning i Sudan

1 av 2 | Foto: AP
Carl Bildt, f d styrelseledamot i Lundin Petroleum.

Journalisten Kerstin Lundells omskakande undersökning Affärer i blod och olja visar vad som händer när människor råkar bo granne med naturrikedomar. Som i det oljefyndiga så kallade Block 5a i Sudan eller i byarna runt gasförekomsterna i Ogaden, Etiopien. Historien om Lundin Petroleum är långt från James Camerons film Avatar där en övermänskligt krigande lokalbefolkning och jordmoders magi skickar hem exploatörerna. Långt ifrån vår globala överideologi som tillber marknaden som automatisk välståndsspridare. Affärer i blod och olja är på riktigt.

När multinationella företag som Lundin Petroleum jagar profit i länder som saknar stabila demokratiska strukturer eller legitima regimer betyder det inte utveckling – utan blod. En inhemsk elit berikar sig på att sälja licenser till stora företag utan att fördela överflödet. När anläggningarna blir mål för rebellgrupper krävs militär och milis för att skydda de utländska investeringarna vilket gör lokalbefolkningen till ett hot – de måste fördrivas, eller dödas. Men regimerna har sällan resurser att klara det utan hjälp från storföretagen.

Kerstin Lundell argumenterar övertygande, med stöd av internationella rapporter och vittnesmål från överlevande, att ansvariga inom Lundin Petroleum och därmed vår utrikesminister Carl Bildt – styrelseledamot 2000–2006, aktieägare till februari 2007 – borde bli föremål för en brottsutredning. Den holländska ideella organisationen Ecos, som samlat bevis mot företaget, uppskattar antalet dödade i Sudan till 12 000 med 100 000-tals fördrivna, många av dem infångades av slavhandlare. 2003 sålde Lundin Petrolium Block 5a för en miljard vilket betyder 80 000 kronor per liv. Konflikten i Ogadenprovinsen fortsätter med tusentals döda.

Lundells granskning blev en bok eftersom hon inte kunde sälja in några reportage om kopplingen Sverige-olja-blod. Kan det mediala ointresset för att barn bränts levande av Atonov-bombare och att civila mejats ner av attackhelikoptrar bero på de mördades mörka hudfärg? Eller är det en för het potatis att Carl Bildt har skuld för mord, tortyr, systematiska våldtäkter och folkfördrivning?

När rapporterna om Sudan från Amnesty International, Christian Aid och FN publicerades mellan 2001–2002 fanns chans att rädda liv, menar Lundell. Men enligt Bildts officiella uttalanden var de systematiska övergreppen egentligen stamkrig; det som skedde var inte värre än när människor flyttar på grund av vägbyggen i Sverige. Företagets närvaro var enligt Bildt själva förutsättningen för fred. Under hans tid i styrelsen expanderade dessutom företaget till Etiopien trots att man visste att regeringsmilitär och milis fanns i det aktuella området och vad det betyder för lokalbefolkningen – fördrivning, mord och övergrepp. När en kvinna berättar för Kerstin Lundell om sitt ickeliv som ambulerande torterad sexslav åt den militär som skyddar det svenska företagets fyndigheter i Ogaden, har tolken svårt att fullfölja intervjun då berättelsen är för otäck.

Carl Bildt kunde ha förhindrat det som skedde, menar Lundell, och hans passivitet gör honom medskyldig. Internationella juristkommissionen, ICJ, konstaterar: ”... en enda handling, eller en underlåtelse att handla vid ett enda tillfälle, kan räcka för att bli delaktig i brott mot mänskligheten”.

Jag hoppas att någon tar Affärer i blod och olja till nästa nivå och faktiskt lämnar in en anmälan mot företaget till riksåklagaren. Carl Bildts doktrin – inga värderingar men massor av investeringar – borde leda till hans avgång.

Ann Charlott Altstadt