ÅSIKT

Fabrik för moralpanik

Mattias Svensson om drevens lättköpta mediesegrar med färgstarka ”fakta”

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Pardans, punkmusik, videovåld ... har orsakat moralpanik förut.
KULTUR

Drevet mot komikern Anton Magnusson och de låtar han gjort som artisten Mr Cool med överdrivna texter om kvinnomisshandel och övergrepp på barn har alla moralpanikens klassiska drag.

”Moraliska entreprenörer” hittar så kallade ”folk-devils” – någon kulturyttring, företeelse eller drog; dans, spel, alkohol, teater, rockmusik, romaner eller datorspel – att förfasa sig över, gärna med laddade namn som ”dansbaneeländet” eller ”videovåldet” eller som i det här fallet hashtaggen #kampenmotpedofili. Paniken förstärks genom selektiv rapportering av färgstarka ”fakta”.

En del saker har förändrats sedan sociologen Stanley Cohen systematiserade moralpanikens väsen. Dåtidens auktoriteter var politiker, biskopar och redaktörer – i dag är det kändisar med många följare i sociala medier. Det är också via de sociala medierna som vinklade och överdrivna budskap sprids, de traditionella har numera en mer granskande och efterhandskommenterande roll.

Men moralpanikens ledande entreprenörer är då som nu sprungna ur frikyrkorörelsen. På 1940-talet var det pastor John Hedlund som skrev och predikade mot dansbanornas och biografernas falska lockelser, i dag är det Jonatan Alfvén som hetsar lojala följare mot musik med texter han ogillar.

Precis som med rasismen är det inte det vulgära brölandet vi ska vara rädda för, utan nedtonade resonemang som faktiskt riskerar att vinna allmänhetens stöd.

Ett eko från det förflutna kan tyckas, men egentligen är det förvånande att vi inte sett fler och större moralpaniker redan tidigare. I Markus Uvells nyutkomna bok Bakslaget visar han att det finns ett exceptionellt missnöje i befolkningen med hur Sverige utvecklats de senaste tio åren.

Missnöjet gäller inte alla, utan specifika, områden. Folk är nöjda med ekonomi, jämlikhet, miljö och hbtq, men mycket missnöjda med brott och social trygghet – samt med samhällsmoralens utveckling. Hela 75 procent anser att samhällsmoralen blivit sämre de senaste tio åren, 32 procent att den blivit mycket sämre.

Mot den här bakgrunden blir kampanjen mer förståelig. Förstår de inte att de groteska överdrifterna är på skoj? Jo, men de bryr sig inte. ”Vi vill inte att den här typen av humor ska få finnas” skriver Alfvén på sin Facebooksida.

Han sekunderas av andra kristna aktivister. Nuri Kino drev i våras framgångsrikt en kampanj för att få Natur & Kultur att plocka bort texten till Ebba Gröns Häng Gud och en skrämmande bild (ironiskt nog en skulptur, Torterade Jesus, av den djupt troende brasilianske konstnären Guido Rochas, som fann tröst i tanken på Jesu lidande på korset när han själv torterades av den brasilianska militärjuntan) ur en lärobok i religionskunskap. Han underkänner yttrandefriheten eftersom han äcklas av Mr Cools låttexter och menar att ”det ska inte finnas över huvud taget”.

De drevar mot en tre år gammal sång och tror sig bekämpa pedofili, ett sorglustigt skådespel som hade varit komiskt om det inte hade varit för att det på sitt sätt fungerar. Det stoppar förstås inte pedofili, men det demonstrerar hur sårbara kulturskapare är för målmedvetna motkampanjer.

Detta modus operandi känner vi igen från identitetshöger och identitetsvänster, mata aktivister med utpekade fiender som med enkla åtgärder kan motarbetas. Effektivast är då inte att konfrontera sina meningsmotståndare i öppen debatt, utan att slå mot arbets- och uppdragsgivare samt försäljningsplattformar. En sådan tredje part har vanligen ingen aning om vad frågan gäller och låga incitament att sätta sig in i saken, om många arga hör av sig är det enklast att ge med sig så att inte verksamheten riskeras.

I det här fallet har människor på de moraliska entreprenörernas uppmaning hört av sig med den extrema anklagelsen att arrangörer stöder pedofili, när de i själva verket tagit in en humorshow där komikern Anton Magnusson är en av de medverkande. Showen har över huvud taget inget med Mr Cool att göra, än mindre förstås med pedofili. Men vem orkar bråka?

Varje liten eftergift bekräftar kampanjmakarnas stora egon, och uppmuntrar till nya kampanjer. Alla ska pressas att göra avbön och avboka de inblandande komikerna i allt de gör.

Jag påminns om David Harjus The ten-cent plague om serietidningspaniken i USA på 1950-talet. Boken inleds med en kvinna, Janice Valleau Wikleman, som vid 80 års ålder inte ens vågat berätta för sin egen dotter att hon en gång var serietecknare. Moralpanikernas symboliska kamp mot omoralen må vara en fiktion, men det är inte en kamp utan offer.

I dag skulle hon förmodligen inte ens ha kunnat dra sig undan i tysthet. Dagens moraliska entreprenörer hade kontaktat även hennes framtida arbetsgivare för att kunna mata sina följare med nya små uppdrag och nya segrar mot omoralen.

Varför medverkar då så många i en kampanj med så uppenbart förljugna budskap och sett till målen missriktade konsekvenser? För att de inte heller bryr sig. De upplever ett moraliskt förfall i samhället runt omkring och till och med de mest löjeväckande och uppenbara charlataner är ”någon som vill göra något”. Protesterna är ett försök att skaffa kontroll över tillvaron på det simplaste av sätt, när man inte får bejaka sig själv så börjar man bevaka andra.

De säger ofta: ”Någonstans måste man ändå dra en gräns.” Jag försöker invända att det är precis vad man inte ska. Att gå långt och tydligt över gränsen genom uppenbara överdrifter är satirens själva signal om att det inte är på riktigt. En objektiv gräns för vad som får sägas skulle alltså ofelbart stoppa komik.

Däremot skulle seriösa försök att driva en agenda inte stoppas, eftersom detta ofta sker nedtonat och genom subtila tecken. Att stoppa, plocka bort och censurera skulle tvärtom tvinga den som hade en sådan agenda att bli smartare.

Precis som med rasismen är det inte det vulgära brölandet vi ska vara rädda för, utan nedtonade resonemang som faktiskt riskerar att vinna allmänhetens stöd.

Jag argumenterar förgäves, eftersom jag argumenterar mot en känsla. Förekomsten av något fult och smutsigt någonstans i kulturen räcker för att många ska känna sig personligen besmutsade, inte olikt hur andra upplever en faktisk och personlig otrygghet och kränkning av vetskapen om att människor någonstans tagit sig över nationens gränser och befinner sig i landet utan vederbörliga tillstånd. ”Det personliga är politiskt” var identitetsvänsterns käcka slagord.

Nu kommer det tillbaka som en reaktionär bumerang.

ARTIKELN HANDLAR OM