ÅSIKT

Nära döden

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Kristoffer Viita om kassasuccéerna som får oss att krypa in i biomörkret i sommar

1 av 4
Nya Transformers-filmen har premiär den 29 juni.

Josef Stalins favoritfilmgenre var sin tids blockbusters: bombastiska musikaler. Han led även av det som i psykoanalysen kallas superego. Den gamle diktatorn hade inte bara ett sug efter terror och krav på total underkastelse, utan också efter obscenitet och skratt. Nu när de maximalistiska sommarfilmerna är här ska de inte underskattas eller tolkas ytligt bara för att de ofta är remakes och uppföljare som producerats till fantasibelopp.

En av många premiärer är den femte delen i den blodiga filmserien Final Destination. Serien går ut på att ungdomar lurar döden och sedan, en efter en, drabbas av oundvikliga och kreativt komponerade dödsfall. De två senare i 3D.

En skribent i New York Times var först med att ta filmserien i försvar och menade att det inte finns någon magisk eller psykologisk bakgrundshistoria och ingen sociopolitisk subtext att prata om. ”Filmerna fungerar som memento mori, ett sätt att ställa kosmiska frågor om ödet och dödlighet. Kännetecknet för varje Final Destination-film – en meningslös och långfilmslång förhandling med döden – ekar av Ingmar Bergmans klassiker Det sjunde inseglet.”

Att förvandla tabun till lättsam popcornskräck är ett sätt att tvinga oss att konfrontera dem.

Dålig konst har möjligheten att påverka när garden redan sjunkit. Det menade slovenske filosofen och psykoanalytikern Slavoj Žižek i The Perverts Guide To Cinema, om film som den ultimata perversa konsten. Film ger oss inte det vi åtrår utan formar vår åtrå.

Žižeks tes var att film har möjligheten att fånga det vi inte kan formulera i verkligheten. Våra fantasier.

Vad vi åtrår i sommar verkar vara historieförfalskning. I den enorma franchise-succén Transformers, vars tredje del har premiär 29 juni, skriver regissören Michael Bay om månlandningens historia: tydligen upptäckte Apollo 11 inte bara grus på månen, utan de utomjordiska maskinerna Transformers.

När Transformers 2: Revenge of the fallen kom förra året var det många som avskydde den. Robotarna slogs i en tre timmar lång CGI (computer generated imagery)-orgie och blev den mest kritikerhatade sommarblockbustern på länge. Men Charlie Jane Anders på nättidskriften Io9 menade att ”Michael Bay finally made an art film”. Hon skrev att Transformers 2 kombinerade en hyllning av den självgode men patetiske mannen (spelad i filmen av en valpig Shia Lebeouf) med ett actionfyrverkeri så overkligt och over-the-top att indiemannens värde ordagrant transformerades till något helt värdelöst. Transformers 2 lyckades nå filmmediets yttersta mål: att överskrida de idéer vi har om verkligheten och därmed ifrågasätta konstens och samhällets normer.

”Du försöker förgäves förstå hur alla bitar hör ihop, du stirrar in i hålen i berättelsen, tills hålen förvandlas till klyftor och klyftorna blir en avgrund som du stirrar ned i tills den framstår lika djup som din egen själ, sedan blir du galen.” Skrev Jane Anders. Med glimten i ögat.

Žižek menade att film har förmåga att röra sig i dimensionen mellan verklighet och fiktion. Han sa också att manlighetens fallos i grunden är något påhittat, en flykt från verkligheten. Därför gör film också att vi måste konfrontera våra fantasier som något verkligt och därmed erkänna vår feminitet.

Vad som händer i Transformers 2 är alltså vår värsta freudianska mardröm; att de fantasier vi har projicerat på könen krossas. Av robotar.

En liknande realitycheck tolkade Žižek ur förra årets storfilm The Kings Speech, om en stammande kung som lär sig hålla tal. Han menade att stammandet inte är ett handikapp, utan ett friskhetstecken som visade hur motvilligt monarken lät sig kuvas av den bisarra feodala charaden.

Underrubriken till X-Men: First Class lyder ”Upplev ögonblicket som förändrade världen” och syftar till ytterligare en historieförfalskning: superhjältemutanternas inblandning i kalla kriget.

X-Men handlar dock inte om superhjältar, utan om mekanismerna bakom fascism. Kriget i den fem filmer långa serietidningsadaptionen har aldrig varit mot människorna, utan är internt. I First Class används Sovjets och USA:s kärnvapenkapprustning som en dramatisk metafor för den ideologiska kampen mellan vännerna Professor Xavier och Magneto.

Eric Lencherr (Michael Fassbender) har upplevt förintelsen från sämsta möjliga position. När han så småningom förvandlas till skurken Magneto framstår hans val av hämnd på människorna som rättfärdigat. Eric hjälper människorna (CIA), tills de vänder sig mot honom. Sveket och diskrimineringen gör honom tvungen att ta till våld med sin förmåga att manipulera metaller.

Erics akademiske partner Charles Xavier (James McAvoy) förespråkar ett slags vända andra kinden till-filosofi för att bemöta människornas fascism mot mutanter. Och det är ju lätt för honom att förlåta som vuxit upp i ett slott i stället för ett koncentrationsläger.

Att First Class ramas in av 60-talets revolutionära anda är logiskt med tanke på att karaktärerna Xavier och Magneto skapades med Martin Luther King Jr och Malcolm X som förlagor.

Magnetos anarkistiska tanke om att slåss för sin frihet med självuppoffring är som hämtat från ett Malcolm X-citat: ”Varje gång du ber någon annan om frihet kommer du aldrig bli fri. Frihet är något du måste åstadkomma själv”.

Men det är självklart superego och hybris som förstör Xavier och Magnetos filosofiska grund. Xavier börjar använda sina telepatiska krafter för att slippa argumentera och Magneto blir senare en fundamentalistisk gerillaledare, vägrar assimilera sig med människor och omfamnar fascistiska värderingar om att mutanterna är nästa steg i evolutionen.

Jane Anders skrev att de ultrakapitalistiska sommarfilmerna i grunden handlar om två saker: undermedveten manlig ängslan och specialeffekter. Och kritikerna fokuserar ofta på det senare som ett negativt utslag av det tidigare (som med Michael Bay).

I bästa fall kan blockbusterfilmerna sänka garden på tittaren och ge möjlighet att undersöka mer komplexa känslor än de får cred för. Men risken finns också att de blir ren pornografi. Som i Limitless, där Bradley Cooper spelar en misslyckad författare som lyckas få tag på en designerdrog kallad NZT. Pillret förstärker hans hjärna och boostar hans minne vilket ger en direkt genväg utan moraliska fallgropar till ett förmöget liv i finansvärlden. Han byter självhat och risig hästsvans mot dyra middagar, kostymer och kärlek från alla gamla flickvänner. Men trots ett hårddopat intellekt blir Bradley Coopers författare ett så uppblåst äckelego att Stalin skulle känt sig impotent i jämförelse.

Kristoffer Viita