Kultur

Mörkt morsarv

Av: 

Hanna Nordenhök

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

Moderssymbiosens uråldriga motiv blir här en mörk samtidsskildring av en söndertrasad kvinnohistoria

Majgull Axelsson (född 1947) slog igenom 1997 med ”Aprilhäxan” som belönades med Augustpriset. Axelssons böcker har översatts till ett tjugotal språk.
Majgull Axelsson (född 1947) slog igenom 1997 med ”Aprilhäxan” som belönades med Augustpriset. Axelssons böcker har översatts till ett tjugotal språk.

Majgull Axelssons nya bok skildrar det såriga bandet mellan mödrar och döttrar. Moderssymbio­sens uråldriga motiv blir här en mörk samtidsskildring av en söndertrasad kvinnohistoria, frambringad ur det svenska klassamhällets och patriarkatets tvingande virvlar. Det är ett socialt landskap där horor förblir horor och lösaktiga mödrar föder döttrar av samma sort. Där den inlärda skammen och underlägsenhetskänslan lägger sig som en tung och ödesmättad filt över människolivet.

I den arbetarklassmiljö i Arvika som romanen målar upp drar de större maktordningarna subtilt men förödande fram genom varje förehavande. Slår sönder det mesta i sin väg: kärleken, hoppet, värdigheten, anknytningen. Det vill säga sådant som skulle göra oss till människor.

I berättelsens centrum står Minna, vars mor i ungdomen förförts av traktens charmör och rikemansson bara för att överges och förnekas av densamme – själv blir han tv-kändis och flyttar från staden. Minnas barndom präglas av moderns dåliga rykte, som förföljer dem trots att de flyttar till en Stockholmsförort för att undkomma det.

Ödet vill att Minna ska återkomma till Arvika där hon föder en dotter, lika ensam i föräldraskapet som en gång hennes egen mor. Hon tar också över en vägkrog. Där utspelar sig romanens nu under en våldsam höststorm som binder samman ett antal disparata liv: en alkoholiserad skådespelerska, ett bittert restaurangbiträde, en lokaltidningsreporter och några till.

Det kommer att bli en de ensamma förlorarnas triumfatoriska natt, som också kastar Minnas redan katastrofkantade tillvaro över ända.

Det är lätt att solidarisera sig med Majgull Axelssons projekt, dess obändiga lojalitet med samhällets utsatta. Hennes författarskap har ibland fått kritik för att teckna en alltför mörk och deterministisk bild av verkligheten. Men blicken för strukturer är, tror jag, hennes största styrka. Vad Moderspassion försöker visa är hur och med vilken kraft historien formar våra liv. En både komplex och förpliktigande bild av världen, som inte enkelt låter sig fångas, och inte med hjälp av vilken romanestetik som helst.

För det som gång på gång förbryllar mig är hur Axelsson lindar in sina romanfigurer i ett slags pekoralistiskt skimmer, en onödig sentimentalisering som bara reducerar och gör dem förutsägbara och ovärdiga. Som om den traderade skammen från kropp till kropp inte vore storslagen nog som litterär figur; till exempel hur självhatet olycksaligt vandrar mellan Minna, hennes maniskt pladdrande mamma och den högpresterande dottern Sofia.

Med yviga gester konstrueras i stället en ganska sökt och grund psykologi åt Minnas livstraumahantering och hon blir både obegriplig och överbegriplig samtidigt.

Jag vill så gärna älska Majgull Axelssons övergivna flickgestalter, dessa ensamma och skadade kvinnovarelser. Mödrar som förtärs av en kärlek till sina barn som de är dömda att aldrig kunna uttrycka på rätt sätt. Döttrar vars besvikelse på och lojalitet med sina mammor inte går att skilja ut från varandra.

Men jag kan inte riktigt gå med på en estetik där kommersiella formgrepp, som en tryggt stegrande dramaturgi, beslöjar och domesticerar en berättelse som kunde ha blivit mycket djupare, svårare, mer motsägelsefull. Och därmed angelägnare, kanske också sannare

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!