ÅSIKT

”Jag hade lovat Karin att skriva klart den”

Fem år senare kommer romanen Tom Malmquist höll på med när han blev pappa och änkling – samtidigt

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Mickan Palmqvist
Tom Malmquists nya roman ”All den luft som omger oss” är en fortsättning på hyllade ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv”.

avIngalill Mosander

KULTUR

Tom Malmquists ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv” utsågs till en av förra årets bästa romaner av New York Times.

– Som gammal idrottare reagerade jag med skadeglädje. Ha, där fick alla ni som inte trodde på boken!

Men sedan tillägger han att han även kände sig oerhört stolt och smickrad.

– Det var så stort och svårt för en liten poet att fatta. Ibland har man tur.

Nu kommer han med All den luft som omger oss, en roman som han började skriva när den stora katastrofen inträffade och hans liv tog en dramatisk vändning. 

Tom och hans sambo Karin väntade sitt första barn när Karin plötsligt insjuknade i vad man trodde var influensa och fick ­föras till sjukhus. Hon visade sig ha akut leukemi. Barnet togs ut med kejsarsnitt och Tom fick en dotter samtidigt som han såg hur Karin höll på att dö. När han återvände hem var det utan Karin men med ett spädbarn och en oerhörd sorg.

Började med en notis

– Min nya roman tar vid där I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv slutade. Den är en konfrontation med mitt förflutna och handlar om en ung människas ­ensamhet och främlingskap. Jag hade lovat Karin att skriva klart den och nu har jag gjort det. Fast fem år för sent. 

Det började med att Tom hittade en gammal tidningsnotis hos sina föräldrar om ett ouppklarat mord på en ung man, Mikael K. Det hade inträffat 1991.

– Det stod att han låg svårt sargad i en grotta i Sörskogen, inte långt från min uppväxtort. Polisen trodde att han dödats med en yxa. Jag var tretton år då och mordet väckte stor uppmärksamhet. Men man hittade ingen gärningsman.

”Jag blir besatt”

Notisen fick Tom att börja tänka tillbaka på sina barndomsår i Huddinge och han bestämde sig för att ta reda på vem Mikael K var.

– När jag blir besatt av något upptar det hela mitt liv. Och nu blev jag besatt.

Tom begav sig till Kungliga ­Biblioteket, närmare bestämt till läsesalen där mikrofilmer för­varas. Han samlade ihop åtta ­lådor med tidningar från den tidpunkt då mordet begicks och läste allt som skrivits om mordet. Därefter gick han vidare, letade reda på ­alla ­poliser och utredare av fallet han kunde hitta. Han sökte upp ­Mikael K:s släktingar, arbetskamrater och grannar. Till slut hade han ett ­gigantiskt researchmaterial.

– Det jag använt i boken är bara toppen på ett isberg.

Kände omedelbar kärlek

Parallellt med sin egen mord­utredning gick han igenom relationen till sin pappa.

– Vi hade olika åsikter om det mesta. Han teg som muren när jag ville fråga honom om hans relation till sina föräldrar. Män har svårt att tala om känslor. Men vår relation blev väl så bra som den kunde innan han dog i cancer.

I dag lever Tom med Carolina Setterwall, författare till den uppmärksammade boken Låt oss hoppas på det bästa. I den beskriver hon hur hon en morgon hittar sin man död i sängen. Han var 34 och de hade en son på åtta månader. Skildringen av hennes sätt att hantera den sorg och smärta som följde i spåren på den dramatiska förlusten fick lysande recensioner. 

”En speciell situation”

I slutet av boken skriver hon att hon förälskat sig i en man som är änkling och har en liten dotter. Den mannen är Tom Malmquist.

– Vi har liknande erfarenheter och en grundläggande förståelse. Känslan av kärlek mellan oss var omedelbar och stark men var den tillräckligt gedigen för att vi skulle våga satsa på ett nytt förhållande? Eftersom det finns barn inblandade måste vi ta hänsyn till dem. 

Paret har behållt sina våningar med bor ofta hos varandra. 

– Min dotter Livia är nu sju år och en fantastiskt liten tjej, oerhört lyhörd men också tuff och ­företagsam. Utseendemässigt är hon lik Karin men hon har min ­intensitet. Hon vet att hennes mamma dog när hon föddes men vill inte höra så mycket om det. Men jag kommer aldrig att bli en pappa som förvägrar Livia tillgång till Karin. Nu när hon blivit lite äldre är det som att hon skäms ­lite eftersom de flesta barn har bägge föräldrarna i livet. Men vi har en speciell situation i vår familj. ­Både Carolinas femårige son Ivan och Livia har en död förälder. Det ­kanske känns fint för bägge att ha samma erfarenhet, att det inte är något konstigt med att ha en död mamma eller pappa.

ARTIKELN HANDLAR OM

Roman