Svarta pengar – värre än terrorism

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Gömda tillgångar lika stors som Japans, USA:s och Tysklands BNP

världsekonomins svarta hål Forskarna tror att världens skattesmitare undanhåller mellan 21 000 och 32 000 miljarder dollar. Ett svart hål som ökar med sexton procent – om året.
Foto: Niclas Hammarström
Roberto Saviano visade hur maffians pengar tvättas vita av bankerna.

Att världens rikingar är usla skattebetalare och gärna gömmer undan sina tillgångar i olika skatteparadis, det vet vi. Men hur stora summor det egentligen handlar om är långt mindre känt.

Svar: Mellan 21 000 och 32 000 miljarder dollar, lika mycket som hela USA:s, Japans och Tysklands BNP tillsammans. Så gigantiskt stort är världsekonomins svarta hål, enligt rapporten The Price of Offshore Revisited. Rapporten är skriven av James S Henry, tidigare ekonom på konsultföretaget McKinsey. Henry är medlem i Tax Justice Network, som består av en rad brittiska och amerikanska ekonomer vilka har det gemensamt att de ser skatter som ett verktyg för social rättvisa.

Det är ändå en summa som är medvetet lågt räknad och som dessutom skulle vara betydligt större om man även hade inkluderat värdet av lyxjakter, fastigheter, konstsamlingar, guldtackor etc.

Sedan 2005 har detta svarta hål ökat med sexton procent om året. Antalet personer som ligger bakom denna skatteflykt är ungefär tio miljoner. Men det är en mindre superelit på 91 000 personer som sticker ut genom att äga en tredjedel av världens privata finansiella tillgångar. Bland dem finns Silicon Valley-miljardärer, kinesiska fastighetsspekulanter, oljeschejker från Dubai men också mexikanska knarkkungar och blodiga diktatorer från olika mineralrika länder i Afrika.

Om dessa gömda tillgångar deklarerades och gjordes tillgängliga för beskattning skulle de – med en ränteavkastning på tre procent och 30 procents kapitalskatt – inbringa mellan 190 och 280 miljarder dollar årligen. Pengar som skulle kunna användas till fattigdomsbekämpning, utrotande av sjukdomar, energiomställning och andra sociala ändamål.

Det är stora och förment anständiga banker som hjälper denna världens superelit att komma undan skatt. Mest aktiva är här två schweiziska banker, UBS och Credit Suisse, som till olika offshore-paradis överfört cirka 1 700 respektive 933 miljarder dollar. På tredje plats kommer amerikanska Goldman Sachs, därefter idel kända namn som Bank of America, HSBC, Deutsche Bank, BNP Paribas, Wells Fargo och JP Morgan Chase. I flera fall handlar det om banker som under finanskrisen 2008 mottog stora statliga understöd, banker som var too big to fall men också too big to be honest.

Var hamnar då alla undangömda pengar? Svar: offshore.

Termen offshore betecknar inte längre nödvändigtvis en geografisk plats. I dag talas det om offshore-ekonomier, en företeelse som de senaste decennierna växt i omfattning och nu inte enbart innefattar traditionella skatteparadis av typen Caymanöarna och Bermuda utan snarare kan beskrivas som finansiella nätverk av legala och kvasilegala komponenter och arrangemang. En sinnrikt uppbyggd och geografiskt hemlös investeringsstruktur med syfte just att dölja pengarnas ägare och därigenom undvika nationell jurisdiktion och beskattning. De klassiska skatteparadisen är i dag bara mellanstationer på vägen och slutdestinationen snarare länder som USA, Storbritannien och Tyskland. Många av de 139 länder som undersökts av Tax Justice Network är sådana som i dag är hårt skuldtyngda men där det samtidigt finns en liten elit med undangömda tillgångar. Om dessa pengar togs hem för beskattning skulle länderna i fråga inte ha några skulder utan i stället kunna agera långivare till andra behövande.

Det är alltså inte skuldbergen som är problemet i dagens värld utan den orättvist fördelade skattebördan. De undanstoppade och obeskattade rikedomarna, den växande ojämlikheten (speciellt inom länderna). Den skändliga och samtidigt ineffektiva krispolitik som utarmar samhällenas offentliga sektor och tvingar det arbetande folket att ständigt blanda mera bark i brödet.

James S Henry menar att det självklart behövs mera forskning på detta område. Men han hävdar samtidigt att vi redan vet så pass mycket att det inte duger att bara sitta still och invänta nya siffror. Vi vet redan att ekonomins svarta hål är större än någon tidigare anat och att det är så stort att det kraftigt påverkar människors livsvillkor i världen. Vi vet också att den finansiella offshore-industri som hanterar skatteflykten har utvecklats inom den legala bank- och finansvärlden och att detta system försvaras, eller åtminstone tolereras, även av demokratiskt valda regeringar.

Vi måste därför alla, lyder Henrys slutsats, ta vår del av det kollektiva ansvaret och fördubbla våra ansträngningar att ta kontroll över denna globaliseringens baksida.

Kanske bör vi också komplettera hans rapport med den italienske författaren Roberto Savianos analyser av maffiaekonomin. Saviano beskrev nyligen, i New York Times och la Repubblica, hur världens maffior dragit fördel av den ekonomiska krisen i väst, hur de gött bankerna med svarta pengar från knarkhandel och andra suspekta verksamheter, pengar som därigenom kunnat tvättas rena. Speciellt under krisen 2008 var dessa smutsiga pengar ofta de enda medel som bankerna då hade tillgängliga.

Denna sammanblandning av illegala och legala affärer förklarar också varför en del länder är så ovilliga att bekämpa knarktrafiken och övrig ekonomisk brottslighet. Saviano nämner London och New York, alltså City och Wall Street, som centrum för världens penningtvätt. Han menar att den illegala ekonomins sammanväxt med den legala ekonomin är ett av vår tids allvarligaste problem, farligare för demokratin rent av än den politiska terrorismen.

Margareta Zetterström

Publicerad: