ÅSIKT

Allt är tillåtet – ändå lever vi som vi gör!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

ANN CHARLOTT ALTSTADT om Engels, några nya romaner – och en outnyttjad frihet

1 av 3 | Foto: Bra tänkt, Engels!

Det är lätt att läsa Friedrich Engels Familjens, privategendomens och statens ursprung som en kritik av vår moderna kärnfamilj. Hans arbete väcker samma häpna känsla som en äldre science fiction-roman som utspelas i en tid nära vår: Vad bra tänkt, men ändå fel.

 Dagens normer om familj och kärlek ligger så nära Engels ideal, vilka han menade skulle förverkligas först när privategendomen åter blivit gemensam och staten vittrat. Jämlikheten har nått så långt i Sverige att vi förväntar oss att män inte ska gå till prostituerade. Kvinnor ska ha sex av kärlek utan oro för ekonomi och barn, vilka samhället, i sin tur, ska behandla lika, födda inom äktenskap eller ej. Engels var dock lite optimistisk i överkant. ”Det kommer att visa sig att kvinnans befrielse först och främst är betingad av att hela kvinnokönet återförs in i det samhälleliga arbetet.

Men det var bara ett nödvändigt, inte ett tillräckligt, villkor för frigörelsen. För även om patriarkatets formella strukturer raserats lever de informella i högönsklig välmåga. Inte på grund av kälkborgerlig moral, som på Engels tid, utan genom det moderna genuskontraktet. Det som får kvinnan att sköta hem och barn trots att hon yrkesarbetar. Som får henne att ta ansvar för atmosfär, trevnad och social samvaro. Kvinnan tassar, ler behagsjukt, lyfter andra, agerar publik, bollplank och är jävligt förbannad.

Enligt Engels med flera uppstod kvinnoförtrycket med det monogama äktenskapet.  När människor började producera överskott uppstod inte bara klasskonflikter och en stat utan också behovet att kontrollera kvinnans sexualitet, så män kunde ge de ackumulerade rikedomarna i arv till avkomman.  Med Engels klassiska ord – Modersrättens störtande var det kvinnliga könets världshistoriska nederlag. 

 I dag, tusentals år senare, är kärnfamiljens sneda maktfördelning och tristess ett återkommande tema för kvinnliga författare. På vad sätt är jag förtryckt? undrar Anna, huvud

person i Helena von Zweigbergks klaustrofobiska roman Ur vulkanens mun. (Norstedts). Hon har gift sig av kärlek och hon kan försörja sig själv, ändå ligger misstämningen tät när mamma – pappa med barn ska ha det trevligt på semestern. Hon går på tå av rädsla, inte för mannens våld utan för hans humör. Zweigbergk uttrycker, precis som Margareta Strömstedt, Maria Sveland och Unni Drougge i sina självutlämnande romanbiografier från förra året, vår tids kvinnodilemma – skilsmässa eller inte.

 Men vår kulturs stora fråga borde istället vara: Vilka av alla oändliga samlevnadsformer ska jag välja?  Engels förklarade, hundra år före postmodern och queer teori, det tillsynes naturgivna som sociala konstruktioner – vi behöver inte leva så här för vi har inte alltid gjort det och i dag borde förändring vara möjlig. Till skillnad från på Engels tid har kvinnan trätt ut på arbetsmarknaden och hennes sexualitet behöver inte längre kontrolleras. Därför finns det ingen dominerande politisk kraft som vördar familjen, vill hänga ut ensamma mödrar eller reglera reproduktionen. Abortmotståndarna är få och tonåringar förutsätts ha sex. Homosexuella kan vara folkkära, sitta i regeringen och en partiledare kan viga dem. Ja, heteronormen vittrar i en rasande takt. 

I societetstidningen Damernas Värld kan Fredrik Eklund berätta om sin forna karriär som bögporrskådis utan att de fina damerna förväntas höja ögonbrynen. Hänt i Veckan rapporterar om författarinnan Birgitta Stenbergs nuvarande förhållande med ett gift par. Men inga annonsörer backar – de tackar. Inga läsare bojkottar, eftersom det är lika subversivt som Victoria och Daniel på skidsemester.

Engels trodde att vi stod inför en omvälvning där 1800-talets patriarkala monogami, liksom dess följeslagare prostitutionen, skulle försvinna. Fram skulle ett nytt samhälle växa, där män snarare blev verkligt monogama än kvinnorna polygama, och de skulle okomplicerat skilja sig när kärleken dog. I dag kallas det seriell monogami.  Engels var öppen för att sexualiteten i framtiden kommer att organiseras på okända sätt. Men han kunde inte tänka utanför den samlevnadsform som föddes tillsammans med privategendomen och staten.

Det borde vi kunna. Det finns ett oändligt antal sätt att leva bortom normerna. Varför kan inte tio personer ha vårdnaden om ett barn? Varför kan vi inte bo med våra bästa kompisar istället för den/dem vi är ihop med? Varför inte hänga ihop i stora gruppäktenskap om vi nu inte kan eller vill leva ensamma?

Egentligen är det kanske inte samlevnadsformen som gör oss olyckliga, utan de olika sätt vi förtrycker varandra på. Engels undrade hur sexet kommer att se ut när en generation män som aldrig köpt en kvinna för pengar eller andra sociala maktmedel växer upp och kvinnor ”ger sig hän” bara av kärlek.  Det låter som en självklarhet, men kanske är befriandet av sexualiteten, queer eller straight, från makt och maktmissbruk, en omöjligare utopi än både privategendomens avskaffande och statens bortvittrande. 

Ann Charlott Altstadt