Trädskallar

Av: Åsa Linderborg

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Åsa Linderborg om tv-eken: ”Det var ju bara ett träd”

Den månghundraåriga eken på Oxenstiernsgatan, fälldes trots protester från allmänheten.
Foto: Foto: PER-OLOF SÄNNÅS
Den månghundraåriga eken på Oxenstiernsgatan, fälldes trots protester från allmänheten.
Nelson väckte människors empati 1995.

Förra veckan fälldes ”tv-eken” på Oxenstiernsgatan i Stockholm. Trädkramare som i veckor försvarat eken tvingades gråtande se hur motorsågar gick lös på ett av huvudstadens vackraste träd.

Stockholms stads trafikkontor menade att eken drabbats av svamp och rötskador, och därför utgjorde en trafikfara. Trädkramarna menade att diagnosen var överdriven och att fällningen egentligen döljer nåt annat.

Jag vet inte vad som var sant om ekens hälsostatus, men det är omöjligt att inte känna ömhet för aktivisterna som sovit i trädkronorna och sjungit ut sin kärlek till denna majestätiska skapelse.

Å andra sidan: Det var ju för fan bara ett träd.

Det går en våg av ockupationer genom västvärlden. Det är bra, men ska en ockupation få betydelse måste den symbolisera nåt större än föremålet i sig. Ett exempel är Brasilien på 1960-talet, när fackföreningsrörelsen slog ringmurar runt skulpturer som militärdiktaturen ville slakta, eftersom konstverken uttryckte folkets eviga dröm om frihet och rättvisa. Det var samma ideologiska grundackord som i somras fick många stockholmare att vilja försvara ”Hyenorna vid Stureplan” från gatukontorets lyftkranar.

Men vad symboliserar tv-eken?

För trädkramarna var tv-eken en kamp mot överhetens maktmissbruk. Sånt finns det ju gott om, men tänk om det faktiskt förelåg en risk att trädet kunde skada passerande?

För många var kampen om tv-eken den hägrande möjligheten att äntligen få segra. Utvecklingen ger gång på gång vänstern rätt, även om ingen motståndare erkänner det – kärnkraftens faror, nej till EMU, privatiseringarnas vansinne etcetera – men av alla utomparlamentariska aktioner i modern tid är det bara en som vänstern vunnit: striden om almarna 1971. Det är svårt att föreställa sig en mindre angelägen fråga än att flytta tunnelbanan så att den inte går att hitta, men som symbol för bristen på kommunal demokrati var den effektiv.

I Spanien finns det en stor rörelse som ockuperar gator så att polis inte ska kunna ta sig in i fastigheter och vräka folk som blivit utförsäkrade enligt den arbetslinje som gäller även där. I USA i våras tog medborgarna kommunhus i besittning, för att försvara kommunalanställdas rätt till kollektivavtal.

I Sverige ockuperar vi ett träd samtidigt som gamla människor ruttnar i sin egen avföring. Varför ockuperar ingen Caremas huvudkontor på Vretenvägen i Solna? Varför har vi sån beröringsskräck med våra medmänniskor? Solidariteten med apan Ola, isbjörnen Knut och noshörningen Nelson är långt större än solidariteten med nån enda unge som svälter ihjäl på grund av den orättvisa ekonomiska världsordning som vi själva är ansvariga för.

När ockupationen av Irak skördade hundratusentals människoliv ryckte vi på axlarna. Bestörtningen kom först när det blev känt att kriget även skördade konstskatter från Eufrat och Tigris – de tillhör ju det historiska världsarvet! Det vill säga oss.

För många symboliserade tv-eken en historisk kontinuitet sedan Birger jarls dagar. Det är en djupt konservativ tanke att nåt ska bevaras bara för att det fanns på 1200-talet. Det betyder inte att det är progressivt att fälla tv-eken, men heller inte att det är särskilt radikalt att låta den står kvar.

Så sluta snörvla.

Det finns viktigare strider.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.