ÅSIKT

Det glömda folkmordet

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

MAJ WECHSELMANN om de sociala, politiska och ekonomiska konsekvenserna av massmordet i Indonesien på 1960-talet

1 av 4
Kadaryiam, 80 år. 50 kvinnor i hennes fängelsecell avrättades, men Kadaryiam skonades därför att hon var Javas mest populära folkdansare. Satt 15 år i fängelse utan rättegång eller dom.

En bortglömd massaker i ett land med 234 miljoner människor. De politiska, sociala och ekonomiska konsekvenserna är än i dag förödande. Av något skäl nämner vi sällan detta.

”På fyra månader dog fler människor i Indonesien än i Vietnam på 12 år”, skrev Bertrand Russell 1967. Folkmord brukar vara intressanta för våra medier och definitionen är i detta fall inte svår att tillämpa: En miljon obeväpnade civila dödades inom en mycket begränsad tidsperiod. (Jämför med mördandet av en miljon civila armenier med gevär och stickvapen 1915 – 22, det systematiska dödandet av Europas sex miljoner judar och romer med giftgas och skjutvapen 1940–45, mordet på en miljon tutsier i Rwanda med klubbor, stickvapen och skjutvapen 1994.)

Men det handlar inte bara om en miljon dödade indonesiska kommunister 1965–66, utan också om 1,5 miljoner medborgare som sattes i några av världens grymmaste fängelser och koncentrationsläger – där de fick sitta upp till 15 år utan lag eller dom.

De som tog initiativet till massmordet fick stöd till sin kupp av USA. Sedan dess har de största amerikanska bolagen liksom västeuropeiska och japanska bolag exploaterat landet på ett ovanligt hänsynslöst sätt. Flera stora svenska industriföretag, framför allt inom förpackningsindustrin som använder trä som råvara, deltar i västs plundring av Indonesien och har gjort det sedan kuppgeneralen Suhartos diktatur.

En snabb historierepetition: Efter befrielsekriget mot holländarna blev den nationella folkhjälten, Sukarno, president. Han ställde sig som antiimperialistisk ledare för de u-länder som inte hade allierat sig med västmakterna och bad amerikanerna dra åt helvete med sin US-aid.

Sukarno nationaliserade en lång rad amerikanska, brittiska och främst holländska storföretag. Han stödde sig främst på sin armé och det kommunistiska partiet, Partai kommunis Indonesia, som med sina tre miljoner medlemmar var världens tredje största kommunistparti efter det sovjetiska och kinesiska. Kommunisterna var fattiga lantarbetare som kämpade för en landreform, men även intellektuella och konstnärer var partimedlemmar. Sedan övergav Sukarno parlamentarismen och införde det mystiska begreppet ”Guided democracy”.

1961 försökte CIA mörda Sukarno. 1962 började dåvarande ledaren för CIA:s asiatiska avdelning, William Colby, sprida ryktet om att det kommunistiska partiet, PKI, planerade en kupp. CIA upprättade kartotek på 20?000 lokala kommunistledare som levererades till upproriska reaktionära generaler. CIA gav även upprorsgeneralerna omfattande ekonomiskt stöd.

(Omfattande dokumentation av USA:s politik i Indonesien från slutet av femtiotalet till och med kuppen finns i George Washington Universitys arkiv, utlagt på nätet i National Security Archive: www.gwu.edu/~nsarchiv/).

Suhartos kupp kom samtidigt som ekonomin var i kris och en svältkatastrof hotade. De gudlösa (= ateistiska) kommunisterna ute i byarna beskylldes för komplott och stämpling till ritualmord. Man följde ett gammalt holländskt kolonialt mönster. Mördandet lades ut på entreprenad till lokala godsägarmiliser och legoknektar.

Vittnesbörd om massakrerna filmades av tv-bolaget ABC-News. I The troubled war och The battle for Asia syns interiörer från indonesiska fängelser. Magra, rådvilla fångar sitter på lergolv och upprepar förskrämda den muslimska imamens ”Allah Aqba” (Gud är stor). Enligt speakertexten ska fångarna ”återuppfostras”. Kameran åker förbi cell efter cell fyllda av sorgsna unga kvinnor, vars ansikten är märkligt svullna. Speakern talar om unga kvinnliga fångar som skall avrättas därför att de ”har planerat kommunistiska ritualmord”. (Det finns inte en enda överlevande kvinnlig fånge som inte våldtagits i fängelset, säger människorättsorganisationen Syarikat Indonesia, som bildades så sent som år 2000).

Till följderna av Suhartos kupp hör en av de största ekologiska katastroferna i världen. ”Indonesien förlorar sina värdefulla skogar i rasande takt. Sumatra och Kalimantan tros vara slutavverkade inom 5 respektive 10 år”, skriver Svenska Naturskyddsföreningen 2006. Uppskattningsvis har Suharto själv fått cirka 45 miljarder dollar i mutor av de bolag som har hållit på med rovdriften och är därför – precis som före detta diktatorn Marcos på Filippinerna (där skogen också avverkats i rasande takt) – en av världens rikaste män.

De moraliska följderna tycks minst lika katastrofala. Mer än en miljon före detta politiska fångar och deras barn saknar fortfarande en rad medborgerliga rättigheter, de är andra klassens medborgare som registreras och övervakas.

I Yogyakarta, Javas gamla huvudstad, träffar jag några av dem som suttit i decennier i fängelserna och i lägret på fångön Buru. De och deras vuxna barn lever under konstant övervakning. Sorg och fruktan har förstört hela livet för dessa familjer. 1965 utpekades de som ritualmördare och är fortfarande misstänkliggjorda.

När Suharto föll 1998 efter landsomfattande strejker och upplopp, bildades äntligen en freds- och försoningskommitté av första politiska ledaren efter Suharto, Abdurrahman Wahid. Kommittén blev laglig så sent som 2004 – men nyligen förklarades den ”unconstitutional” – olaglig. Dess arbete har hela tiden hindrats. En enda massgrav har öppnats, men en islamisk organisation protesterade så våldsamt att dna-prover inte har kunnat tas. (Suhartos kupp har fått till följd att sträng islamism nu blommar i öriket. 1965 gick praktiskt taget inga kvinnor med slöja. I dag döljer 85 procent av alla kvinnor sitt hår.) Liken har inte heller kunnat begravas normalt utan har fått läggas tillbaka i massgraven.

Vad händer i ett land

om den viktigaste samtidshistorien aldrig berättas? Om historieböckerna hoppar över den? Om de som lever nu aldrig får ta ställning till varför ingen tog hand om dessa tusenden och åter tusenden omkringdrivande föräldralösa barn? Om det aldrig berättas varför vattenkanalerna i vissa städer, som i Surabaya, var igenproppade av lik? Vad skulle ha hänt i Sydafrika om inte sannings- och försoningskommittéerna hade arbetat i åratal och noggrant dragit fram de begångna brotten? Vad skulle ha hänt Europa efter andra världskriget om Förintelsen aldrig hade nämnts?

Maj Wechselmann ([email protected])