ÅSIKT

Drömmen om att vara bäst

KULTUR

■ ■VM i friidrott - en del av den sportexplosion som fyller arenor, tv-tablåer och tidningar.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

■ ■Hur har idrotten kunnat bli så stor? Vilka behov är det idrotten skapar eller uppfyller?

■ ■I dag skriver GUNDER ANDERSSON.

Foto: Gunder Hägg.

Elitidrott har alltid som en bieffekt vid sidan av själva prestationerna haft nationell prestige. Om detta var baron Pierre de Coubertin, skaparen av de moderna olympiska spelen, och Viktor Balck, ”den svenska idrottens fader”, ense redan för hundra år sedan. Baronen drömde om att kampen på tävlingsbanan skulle ersätta krigen, en idealism som krossades 1914.

Det lyckosamt genomförda OS i Stockholm 1912, då Sverige blev bästa nation före USA, gav genljud i världen. Plötsligt upptäckte omvärlden det lilla fattiga landet i norr.

Idrottens ökade betydelse hänger ihop med televisionens utbyggnad över nationsgränserna, med satellit, kabel- och digital-tv. Reklamen fick helt nya och större marknader, vilket varit förutsättningen för de riktigt stora pengar som idag finns inom idrotten.

Allt som omges av stora pengar attraherar massmedialt och därmed publikt. Förr kunde det gälla filmstjärnor eller ensamvinnare på tipset, idag idrottsmän som betalas fantasisummor. Drömmar väcks hos läsaren och tv-publiken: kanske också jag? Kanske min son? Min dotter?

I dag bevakas idrottsvärlden mer än någonsin av massmedierna, med hårdvinkling på stjärnan för dagen och återkommande fromma förhoppningar om medaljer i skiftande valörer. Ingen hetsade upp sig inför Arne Åhmans möjligheter att ta guld i tresteg vid OS 1948. Sedan gjorde han det, vilket noterades, men utan särskilt ståhej. Ingen som helst motsvarighet till uppståndelsen kring guldkalven Christian Olsson, tyvärr ute ur leken för den här gången.

Till saken hör att vi mer än någonsin i historien lever i ett underhållningssamhälle, och idrottens kampsituationer utgör för en växande skara höjden av underhållning.

Kvar i sammanhanget finns ändå herrar de Coubertins och Balcks tal om idrottshjälten som bärare av en nationell prestige. Det som första gången slog igenom på riktigt allvar hos oss när Gunder Hägg vann sina lopp i USA 1943 och nationen lyssnade till sprakiga radioutsändningar på natten.

Då som nu, i väntan på att våra bästa kommer in på arenan, kändes det bra att vara bäst i världen.

Gunder Andersson