Skutt i mörkret

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

En scen ur Ofelia.
Foto: lena muchnaya
En scen ur Ofelia.

För några år sedan

hade filmen problem med ett bidragssystem som krävde samarbete över nationsgränserna. De utslätade europuddingarna som blev resultatet hörde inte hemma någonstans utom just i bidragslandet.

Ett drag av konstruktion vilar nog också över den svensk-ryska

Ofelia

som just nu gästar Moderna Dansteatern. Geografiskt sträcker sig projektet från Malmö till Moskva och Novosibirsk. Det har två författare, en rysk och en svensk, och likaså två koreografer. De kortsnaggade dansarna från Novosibirsk i laxrosa fotbollströjor med Team Ofelia på ryggen är akrobatiskt virtuosa. Samtidigt sitter jag med känslan av att det här har jag sett förr. Det är som hade själva dansspråket internationaliserats.

Enligt programmet

är idén bakom projektet ”att undersöka den ömsesidiga transformationen mellan text och koreografi, som skapats åtskilda av varandra i tid och rum”. Någon transformation blir inte riktigt av här. De bandade texterna spelas upp i det mörka scenrummet.

Därefter vidtar dansen, men inte förrän vi på fondväggen har fått läsa vilken del av föreställningen vi nu ser och vilken nationalitet som har koreograferat. Redovisningen av varje delmoment är viktigare än föreställningen som helhet.

Men när Stanislav Ljvovskijs

text nämner platser som Tjetjenien och Baltikum öppnar sig ett laddat landskap för det inre ögat. Där, i en historia som vi inte delar med dem, hade Ofelia gjort ett starkare intryck.

Dans

Tove Ellefsen Lysander (kultur@aftonbladet.se)

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.