Även denna gång kommer tystnaden att få ett slut

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Martin Schibbye om Dawit Isaak som nu suttit fängslad i 15 år

Dawit Isaak.
Dawit Isaak.

Hans då sjuåriga dotter öppnade dörren. Frun bad de två männen i solglasögon att stiga på och bjöd på en frukost bestående av bröd och te. Efter en halvtimmes konverserande bad de Dawit Isaak att följa med. 

”Jag kommer tillbaka”, sade Dawit till sin familj.

I dagarna har det gått 15 år sedan han greps vid familjens frukostbord. Årsdagen av gripandet är en fast punkt och ännu ett år i journalisten Dawit Isaaks liv som han aldrig kommer att få igen. Dagar som har slitits från honom

För de anhöriga finns det inga ord som kan trösta. Det gör ont. Det måste få göra ont. Men jag hoppas familjen kan känna en stolthet i smärtan eftersom Dawit Isaaks enda brott är mod.

Och de går inte igenom detta ensamma. Solidariteten, försvaret av pressfriheten och kärleken finns i Sverige när det krävs. Faller ni – så finns det många som fångar upp er.

Tiden, de femton långa åren, har gjort att allt kring Dawit Isaak på ett sätt känns overkligt. Men jag tror att vi för att finna kraft måste tänka på honom som om vi vore hans medfånge. Som om det gällde vår egen kropp.

Uppmärksamheten har under alla dessa år inte fått honom fri, men för en fängslad journalist är uppmärksamhet viktigare än bröd och vatten. Den stora skräcken som samvetsfånge är att bli bortglömd.

Det värsta i fängelset, av egen erfarenhet, var inte sjukdomarna, att medfångar bars ut med fötterna före, eller rättslösheten. Det värsta var att vara berövad sin yttrandefrihet. Man kunde vakna på natten, kallsvettig och rädd över att man sagt något om den etiopiska regeringen i sömnen.

I en sådan situation var breven, hälsningarna, viktiga påminnelser om att man satt för en bra sak. De hjälpte en att bibehålla värdigheten.

Från utsidan kanske man tänker att det man gör inte innebär någon avgörande skillnad: Ett brev, det gör väl ingen fri? Kanske inte, men någon måste censurera hälsningen och vetskapen om det kan innebära något viktigare än friheten. Det ger hopp. 

Solidariteten, det vackra i denna kamp mot klockan, fungerar både som ett smärtstillande medel för Dawits familj och som en livförsäkring för honom. Genom att skriva brev kan vi se till att Dawits barn som växer upp utan en pappa, inte också växer upp utan en tro på medmänskligheten.

Jag vet att Dawit en dag kommer att bli fri. Han kommer att springa in i den vägg av kärlek som jag och Johan Persson fick uppleva efter vår hemkomst.

Han kommer att kunna läsa allt som skrivits om honom och förundras.

Jag ser fram mot att en dag höra honom själv berätta.

Även denna gång kommer tystnaden att få ett slut.

Martin Schibbye

Chefredaktör för Blank spot project

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.