ÅSIKT

Förlösande transdans

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Anna Andersson om dokumentären Kiki

FILM. Kan man dansa sig fram till vem man är? Tja, för en del kan det vara det enda sättet att göra sig förstådd. Gå och se dokumentären Kiki av Sara Jordenö och Twiggy Pucci Garçon så förstår ni vad jag menar.

Kiki är en subkultur i New York, en ung avläggare från den ballroomscen fylld av hbtq-personer från etniska minoriteter som skapade vouging, dansen som blev världsberömd efter Madonnas hit 1990.

Kiki samlar unga människor, svarta och latinos, som är homo- och/eller transsexuella. De organiserar sig i olika ”hus”, som leds av ”föräldrar” – för en del faller citattecknen bort efter att de har sparkats ut av sina biologiska föräldrar – och de möts i danstävlingar, i ofta avancerade kostymer.

Många är skickliga dansare men det handlar lika mycket om attityd. Som en av dem säger: ”När man går ut på dansgolvet så säger man: Det här är jag. Vad ni än säger så är jag underbar”.

Kiki-scenen bjuder på dans men sannerligen inte bara på rosor. Många deltagare lever i samhällets ytterkant, där de förutom kampen för att få vara sig själva också måste hantera den överhängande risken för trakasserier, hemlöshet, hiv och psykisk ohälsa.

Kiki visas på några orter i landet till och med torsdag så skynda att se. Jag vill dessutom påminna om årets kanske bästa svenska film, dansdokumentären Martha & Niki av Tora Mkandawire Mårtens.

Också den visar hur en del med dans hittar sin identitet – och samtidigt ger publiken andlösa upplevelser.