ÅSIKT

Lyrik från Wikipedia

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Magnus Ringgren är inte intresserad av esoteriska världar

Foto: Elisabeth Berchtold, född 1971.

Scenen är sällsam men igenkännlig.

Målaren och teosofen Hilma af Klint ordnar ett slags spiritistisk junta med sina väninnor, och man tycks upprätta kontakt med författarna Victoria Benedictsson (kallad Svan) och Anne Charlotte Leffler (kallad Duva) ur en lite tidigare generation – båda tidigt döda och alltså tillgängliga för den här sortens andliga umgängesliv. Kära Svan av Elisabeth Berchtold är uppbyggd som en tragedi i fem akter, ett drama som restlöst kan föras tillbaka till kända levnadsöden i synnerhet och kvinnors villkor begränsade av ett manligt dominerat samhälle i allmänhet.

Seansens språk är som målat på porslin, blomsterrikt och drömskt men från fjärran, från en esoterisk värld som inte förmår intressera mig hur den än ordar om sina anspråk på Sanningen. När de båda författarna tar till orda möter vi i stället till en början en pastisch på dåtidens brev- och dagboksstil. Hur mycket Elisabeth Berchtold citerar ur till exempel Victoria Benedictssons Stora boken vet jag inte. Troligen en hel del.

Det som här sägs om intellektuella kvinnors liv i slutet av 1800-talet var väl känt på universiteten redan för femtio år sedan. Det är ingen nyhet att Georg Brandes var ett imponerande svin och att han fick Victoria Benedictsson att ta sitt liv.

Vettiga och någorlunda bildade karlslokar kan det här lika bra som feministerna. Alla kanske inte skriver under på Lefflers genialitet som författare, men det har inte med kvinnosaken att göra. Något liknande gäller Hilma af Klint. Hon är inget fnoskigt teosoffruntimmer längre även om inte alla är så begeistrade i hennes bilder. Jag själv föredrar nog religiöst inspirerad konst framför den andliga, kristendomen framför antroposofin.

Jag blir lite sorgsen när jag tvingas konstatera att en ambitiöst anlagd bok i sin stomme mest liknar några utstofferade Wikipedia-artiklar. Vi som kan historierna får höra dem en gång till. Vi som lärt oss känna igen konventionerna i de senaste decenniernas poetiska språk får dem än en gång serverade i ren form. Kvinnligt skrivande måste tydligen förbindas med sår, blod, klibb – och gärna i kursiv: ”allt jag viskar inombords som en skamblödning”. Skammen förnekar jag självfallet inte, inte heller kvinnoförtrycket. Men gestaltningen förringar dem båda.

Elisabeth Berchtold är en uppenbart begåvad författare (detta är andra boken), men hon bör framöver välja sina berättelser med lite mindre hänsyn till det som förväntas av en kvinnlig poet. Egna upptäckter är alltid roligare än samtidens allmängods.

ARTIKELN HANDLAR OM

Böcker