ÅSIKT

De fick Stockholm att dansa och knarka

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Kristofer Andersson läser dj:arnas historia – och ger rejvkommissionen rätt

1 av 2
Boken ”Dj-liv” skriver plattmixarnas historia från det sena sextiotalets discofrö till nollnolltalets svartklubbar. Foto: David Magnusson/SvD
Ingmari Pagenkemper.

”Om jag inte kan dansa till den, är det inte min revolution”, skrev den ryska revolutionären Emma Goldman.

Not.

Citatet härstammar från självbiografin Living my life från 1931. En kväll togs Goldman åt sidan av en spoling, som förklarade att det inte passade anarkister att dansa:

”Jag sa åt honom att sköta sig själv. Jag trodde inte att ett ideal som stod för skönhet, för anarkism, för frihet från normer och fördomar, förväntade sig att jag skulle förvandlas till en nunna. Om det gjorde det, ville jag inte ha det.”

Den förkortade versionen är dock att föredra – ett slagord att klistra på flyers med printade smileys.

Det går en linje mellan sjuttiotalets discoklubbar och dagens separatistiska rörelser. Dansgolvet är (har alltid varit) en plats för den som saknar utrymme.

Den utstötte och utnyttjade, den läspande och lesbiska.

I kampen för allas lika rättigheter har klubben i dess ursprungliga bemärkelse en plats som inte tilltalar alla, utan några varit lika viktig som någonsin Stonewall och medborgarrättsrörelsen. Musiken vrids på, och människor som samhället tecknar i blyerts fylls med färg.

Och mer än att vara influerade av rödvinskorkar från 1968 är dagens aspirerande intellektuella i stora delar fostrade av nittio- och nollnolltalets klubbarrangörer.

Det här vet de flesta som någon gång på allvar intresserat sig för modern kultur.

I en samtid där en Ikea-förpackad klubblösning som Debaser anses vara höjden av alternativism misstas dansgolvets inneboende dualism – för att någon ska känna sig hemma, måste andra alieneras – ofta för elitism.

I själva verket är det tvärtom: En stad med en levande klubbkultur är en inkluderande stad. Därför är det sorgligt att Stockholm sitter i klorna på ett gäng bostadsrättsinnehavarnunnor, som vill förgifta alla dj:ar med cyanid.

Gud nåde den som stör lugnet i vindsvåningen.

Detta är ett icke-uttalat, men centralt, tema i Anna Gavanas och Anna Öströms Dj-liv: Historien om hur diskjockeyn erövrade Stockholm.

På olika vis – först som besökare, senare som dj:ar och arrangörer – har de under två decennier sett huvudstadens nattliv växa fram. När de skriver historien, från det sena sextiotalets discofrö till nollnolltalets svartklubbar, om hur Stockholm började dansa, är avsändaren personlig; en tänkt opposition mot en mansdominerad berättelse, med syfte att synliggöra de tjejer som tidigare aldrig fått någon plats.

Den här historien har aldrig tidigare tecknats, proklamerar säljtexten.

Efter hundra sidor framstår intentionen som misslyckad. Dragen är välkända och bekräftar vad som män med små mössor och stort utrymme – Andres Lokko, Stefan Thungren, Kristofer Andersson, et consortes – redan formulerat.

Sedan växer en parallell story fram. Männen pressas åt sidan, till förmån för kvinnliga arrangörer och dj:ar som medialt marginaliserats, men vars fingeravtryck fastnat på Stockholms klubbscen. De heter, bland andra, Elin Alvemark, Sanna ”La Fleur” Engdahl och Ingmari Pagenkemper.

Sanna ”La Fleur” Engdahl.

Som dokumentation att slå i huvudet på nästa houseman som börjar orera om Claes Bodéns nittiotal fungerar boken utmärkt.

Ändå skaver något. En känsla som förstärks av att Dj-liv hade mått bra av en mer engagerad korrläsare, men som framför allt bottnar i ett glättigt, närmast naivt, tilltal. Någon säger en sak, och författarna känner sig konsekvent nödgade att skriva att intervjuobjekten MINSANN SKRATTAR NÄR DE SÄGER DET.

Var allvarlig någon gång, skriker min inre got. Typ alla har haft så himla skoj och gick enkom på klubbar för att de är musikälskare.

Det är ju kul.

Men den som gör anspråk på att förklara nattklubbens plats i samhället kan inte, oavsett hur personligt perspektivet är, förbise det faktum att dansgolvet är en sällsynt lämplig plats för att ta tempen på tidsandan.

Det är inte alltid lika kul.

Dansmusikens utveckling kramar tiden tätt. Från house, som växer fram i takt med aidspaniken, via den techno som följer börskraschen, till de svartklubbar som nu växer fram i Stockholm i en samtid fylld av våldsam och konservativ skit. Dansgolvet jagar dollarkursen och avtryckaren med klinisk stringens.

Det gäller by the way också inflödet av knark. Den klyscha, som boken bekräftar, att droger inte alls varit en central del av klubbkulturen, utan blott en bisats – i själva verket var det energi­dryck som gjorde att folk pallade att rejva i 18 timmar – är utnött och tröttsam.

Hate to say it, men anledningen till att polisen älskar att punktmarkera technofester (och är nere med reggae) är inte bara att vi lever i ett repressivt klassamhälle, utan att folk faktiskt knarkar. Dansmusiken hade aldrig blivit en tillnärmelsevis lika subversiv kultur utan rosa piller och vita linor. Rejvkommissionen må på många vis ha varit en pervers konstruktion, men knappast korkad om uppdraget är att haffa junkies.

Går det inte att knarka till den, är det inte min revolution, skrev Emma Goldman.

Det sistnämnda var åtminstone till hälften ett skämt. Men klubbkulturen skapar den inställning som dj:n Sanna La Fleur ger uttryck för i en av bokens många intervjuer:

”Varje dag ska man göra någonting man är rädd för.”

En inbyggd anarkism, följaktligen inte alltid laglydig.

Men i ett välputsat samhälle där du förväntas ha modet att belåna dig på miljonnivå, men tittas snett på om du som man dansar endast iklädd leggings och bar överkropp, behöver vi platser där du i stället uppmuntras att tänja på dina personliga gränser – älska, knulla, synda – utan tanke på morgondagen.

Det är på natten, bland dansande skuggor, som vi kan bli dem vi är.

Kristofer Andersson

ARTIKELN HANDLAR OM

Debaser

Stockholm