Minnesförlust

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

JOHN PILGER om journalister som borde läsa historia - och tänka efter

Nordvietnamesiska soldater under Vietnamkriget.
Foto: AP
Nordvietnamesiska soldater under Vietnamkriget.

Hur fungerar tankestyrningen i samhällen som påstår sig vara fria? Varför är berömda journalister så angelägna om att - mer eller mindre reflexmässigt - urskulda politiska ledare som Bush och Blair, vilka delar på ansvaret för att utan föregående provokation ha angripit ett försvarslöst folk, ödelagt deras land och dödat åtminstone 100 000 människor, varav de flesta civila, och som dessutom har försökt rättfärdiga detta episka brott med uppenbara lögner? Vad är det som får en BBC-reporter att påstå att invasionen av Irak "har gett Blair rätt"? Varför har tv-journalister aldrig kopplat samman den brittiska eller amerikanska staten med terrorism? Varför har privilegierade kommentatorer, med obegränsad tillgång till fakta, mangrant ställt in sig i ledet och beskrivit ett icke-övervakat, icke-verifierat, illegitimt och cyniskt manipulerat val, vilket genomförts under en brutal ockupation, som "demokratiskt", och påstått att syftet var att valet skulle vara "fritt och rättvist"?

Läser de inte historia? Eller präglas den historia de känner till, eller väljer att känna till, av så mycket minnesförluster och utelämnanden att den skapar en helt igenom ensidig världsbild? Det behövs inte någon konspiration för att åstadkomma detta. Denna ensidiga världsbild innebär att större delen av mänskligheten betraktas i termer av hur värdefulla de är för "oss", hur önskvärda eller umbärliga de är, hur värdiga eller ovärdiga: till exempel föreställningen om "goda" kurder i Irak och "dåliga" kurder i Turkiet. Det stående antagandet är att "vi" i den dominerande västvärlden besitter moraliska normer som är överlägsna "deras". En av "deras" diktatorer (ofta en av våra tidigare klienter, som Saddam Hussein) dödar tusentals människor och han utnämns till monster, en ny Hitler. När en av våra ledare gör samma sak beskrivs han i värsta fall, som då det gäller Blair, i shakespeareska termer. De som dödar människor med bilbomber är "terrorister"; de som dödar långt fler människor med multipelbomber är nobla ledare som gått ner sig i en "kvicksand".

Historisk minnesförlust kan sprida sig fort. Blott tio år efter Vietnamkriget, som jag rapporterade från, visade en opinionsundersökning att en tredjedel av amerikanerna inte mindes vilken sida deras regering hade stött. Detta visade på hur inflytelserik den förhärskande försåtliga propagandan var. Denna propaganda gick ut på att kriget i grund och botten var en konflikt mellan "goda" vietnameser och "dåliga" vietnameser, en konflikt som amerikanerna blev "indragna" i när de försökte bibringa folket i södra Vietnam demokrati och skydda dem mot ett "kommunistiskt hot". Detta falska och oärliga antagande genomsyrade mediebevakningen, med hedervärda undantag. Sanningen är att nittonhundratalets längsta krig var ett krig som Amerika bedrev mot Vietnam, nord och syd, kommunistiskt och icke-kommunistiskt. Det var en oprovocerad invasion av vietnamesernas hemland och liv, precis som invasionen av Irak. Minnesförlusten innebär att invasionsmaktens relativt få dödsfall uppmärksammas hela tiden, medan uppemot fem miljoner dödade vietnameser överlämnas åt glömskan.

Vad ligger bakom detta? Förvisso kan "populärkulturen", i synnerhet Hollywoodfilmer, bestämma vad och hur lite vi minns. Selektiv utbildning från tidig ålder fyller samma funktion. Jag har fått mig tillsänt ett vida spritt studiematerial för elever som läser modern världshistoria, en läromedelstext som handlar om Vietnam och det kalla kriget. Detta material studeras av 14-16-åringar i brittiska skolor. Det präglar deras uppfattning av en avgörande historisk period, vilket i sin tur måste påverka hur de tolkar dagens nyheter från Irak och andra platser.

Det är chockerande läsning. Materialet påstår att 1954 års Genèveavtal innebar att: "Vietnam delades i det kommunistiska nord och det demokratiska syd." I en enda mening avfärdas sanningen. Slutdeklarationen vid Genèvekonferensen innebar att Vietnam "temporärt" delades upp till dess att fria nationella val skulle hållas den 26 juli 1956. Det rådde föga tvivel om att Ho Chi Minh skulle vinna och bilda Vietnams första demokratiskt valda regering. President Eisenhower tvivlade förvisso inte alls på det. "Jag har aldrig talat med någon person som varit insatt i förhållandena i Indokina", skrev han, "som inte har varit överens om att" 80 procent av befolkningen skulle ha röstat på kommunisten Ho Chi Minh som deras ledare."

Inte nog med att Förenta staterna vägrade låta FN organisera det överenskomna valet två år senare, den "demokratiska" regimen i syd var dessutom en fiktiv uppfinning. En av uppfinnarna, CIA-agenten Ralph McGehee, beskriver i sin enastående bok Deadly Deceits hur en brutal landsflyktig mandarin, Ngo Dinh Diem, importerades från New Jersey för att bli "president", och hur en bluffregering upprättades. "CIA", skrev han, "fick order om att upprätthålla denna illusion genom propaganda [som planterades i medierna]."

Falska val arrangerades, vilka hyllades som "fria och rättvisa" i västvärlden, och amerikanska regeringstjänstemän fabricerade "ett valdeltagande på 83 procent trots FNL:s terror". Studiematerialet nämner ingenting om detta, och inte heller att "terroristerna", som amerikanerna benämnde FNL, också var sydvietnameser som försvarade sitt hemland mot den amerikanska invasionen och vars motstånd var populärt. I Vietnams ställe, läs: Irak.

I detta material skildras allting ur "vår" synvinkel. Läsaren får ingen uppfattning om att en nationell befrielserörelse existerade i Vietnam, bara ett "kommunistiskt hot". Författarna upprepar propagandan om att "USA förskräcktes av tanken på att många andra länder skulle kunna bli kommunistiska och hjälpa Sovjetunionen - de ville inte hamna i minoritet". På detta sätt tar sig texten hastigt fram till Tetoffensiven 1968, som "resulterade i att tusentals amerikaner miste livet - 14 000 under 1969 - varav de flesta var unga män". Ingenstans nämns de miljontals vietnamesiska liv som också gick förlorade i offensiven. Och Amerika startade bara en "bombkampanj": texten nämner inte att det rörde sig om den största mängd bomber som någonsin släppts i krigföringens historia, att USA:s militära strategi medvetet syftade till att tvinga miljontals människor att fly från sina hem eller att USA använde kemikalier på ett sätt som i grunden förändrade miljön och orsakade omfattande genetiska störningar, vilket ledde till att detta en gång blomstrande land nästan helt ödelades.

Detta studiematerial återspeglar den partiskhet och de förvrängningar som finns inbyggda i de officiella kursplanerna, till exempel de ansedda kursplanerna från Oxford och Cambridge, som används som förlagor över hela världen. Kapitlet om det kalla kriget talar om sovjetisk "expansionism" och kommunismens "spridning"; inte ett ord om det rovgiriga Amerikas "spridning". En av textens "nyckelfrågor" är: "Hur effektivt lyckades USA dämma upp kommunismens spridning?" Gott mot ont för obildade sinnen.

"Puh, massor för er att lära er här"", skriver författarna till studiematerialet, "så se till att lära er det nu med en gång." Puh, det brittiska imperiet har aldrig hänt; det finns ingenting om de grymma kolonialkrig som utgjorde mönsterexempel för efterträdarmakten, Amerika, i Indonesien, Vietnam, Chile, El Salvador och Nicaragua, för att bara nämna några få exempel ur vår blodiga imperialistiska historia, där Irak är det senaste i raden.

Och nu Iran? Krigstrummorna har redan börjat ljuda. Hur många fler oskyldiga människor ska behöva dö innan de som filtrerar det förflutna och nuet inser att de har ett moraliskt ansvar att försvara vårt minne och människors liv?

John Pilger

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.