ÅSIKT

Officeren som sa nej

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

JOHN PILGER om civilkurage mot statsterrorism: vem ska dömas?

En officer i Royal Air Force (det brittiska flygvapnet) kommer inom kort att ställas inför militärdomstol på grund av att han vägrar att återvända till Irak eftersom kriget är olagligt. Malcolm Kendall-Smith är den första brittiska officer som åtalas för att ha ifrågasatt invasionens och ockupationens laglighet. Han är inte vapenvägrare; han har tjänstgjort i Irak i två omgångar. När han kom hem sista gången granskade han de skäl som angetts för angreppet på Irak och kom fram till att han bröt mot lagen. Hans ståndpunkt stöds av folkrättsjurister runtom i världen, och inte minst av FN:s generalsekreterare Kofi Annan, som i september förra året sade: ”Den USA-ledda invasionen av Irak var en olaglig handling som stred mot FN-stadgan.”

Frågan om invasionens laglighet utgör ett stort bekymmer för Storbritanniens militära ledning, som begärde och fick garantier av Tony Blair före invasionen, men som nu vet att dessa garantier var en lögn. De har anledning att oroa sig: Storbritannien har undertecknat det avtal som upprättade den internationella brottsmålsdomstolen, vars lagar är hämtade från Genèvekonventionerna och 1945 års Nürnbergstadga. Den senare är mycket tydlig: ”Att starta ett aggressionskrig” är inte bara ett internationellt brott, det är det största av alla internationella brott och det skiljer sig från andra krigsförbrytelser bara i det avseendet att det i sig innesluter alla de övriga brottens ackumulerade ondska.”

Vid Nürnbergrättegångarna mot den nazistiska politiska ledningen hänvisade åtalspunkterna ett och två, ”Planering för att bedriva angreppskrig och bedrivande av angreppskrig” till ”Den gemensamma planen eller konspirationen”. Dessa definieras i åtalet som ”planering, förberedelse, påbörjande och bedrivande av angreppskrig, som också var krig som bröt mot internationella avtal, överenskommelser och garantier”. Det finns nu en stor mängd bevis för att George Bush, Tony Blair och deras rådgivare gjorde just detta. De offentliggjorda mötesanteckningarna från det ökända mötet på Downing Street i juli 2002 avslöjar att Blair och hans krigskabinett visste att kriget var olagligt. Den attack som sedan följde, mot ett försvarslöst land som inte utgjorde något hot mot USA eller Storbritannien, har en föregångare i Hitlers invasion av Sudetområdet; de lögner som uttalades för att rättfärdiga de båda invasionerna är kusligt lika.

En annan slående likhet är de illegala bombkampanjer som föregick båda invasionerna. Utan att de flesta människor i Storbritannien och USA visste om det genomförde brittiska och amerikanska plan en våldsam bombkampanj mot Irak under de tio månader som föregick invasionen, i hopp om att detta skulle provocera Saddam till att förse dem med en ursäkt för en invasion. Kampanjen misslyckades och dödade ett okänt antal civila.

Vid Nürnberg hänvisade åtalspunkterna tre och fyra till ”Krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten”. Återigen finns det överväldigande bevis för att Blair och Bush begick ”brott mot krigets lagar eller sedvanor”, inklusive ”mord” på civilbefolkningar på ockuperat territorium, mord på eller misshandel av krigsfångar”. Två nyligen inträffade exempel: det våldsamma amerikanska angreppet nära Ramadi nu i oktober, under vilket 39 män, kvinnor och barn - alla civila - dödades, och en rapport från FN:s särskilda rapportör i Irak som beskrev den angloamerikanska metoden att förvägra irakiska civila vatten och mat i syfte att tvinga dem att lämna sina städer och byar som ett ”flagrant brott” mot Genèvekonventionerna.

I september publicerade Human Rights Watch en episk studie som dokumenterar hur systematisk den tortyr är som amerikanerna bedriver, och hur obesvärat, till och med njutningsfullt, den utförs.

Så här säger en sergeant från den amerikanska arméns 82:a luftburna division: ”På sina lediga dagar brukade folk komma hela tiden. Alla i lägret visste att om man ville få ur sig sin frustration så skulle man gå till fångtältet. På sätt och vis var det som en sport” En dag kom en sergeant och sa till en fånge att greppa en stång. Han sa åt honom att böja sig framåt och bröt benen på killen med en Louisville Slugger, ett baseballträ av metall. Och han var för fan kock!”

Rapporten beskriver hur befolkningen i Falluja, skådeplatsen för många amerikanska illdåd, betraktar 82:a luftburna som ”de mördande galningarna”. När man läser rapporten inser man, som chefen för Reuters nyligen konstaterade, att ockupationsmakten i Irak har löpt amok. Den ödelägger mänskligt liv i industriell omfattning jämfört med det våld som utförs av motståndsrörelsen.

Vem kommer att straffas för detta? Sir Michael Jay, den statssekreterare som avgav vittnesmål inför det parlamentariska utrikesutskottet den 24 juni 2003, uppgav: ”Irak fanns på agendan under varje regeringsmöte under cirka nio månaders tid innan konflikten bröt ut i april.” Hur är det möjligt att ministrar, under 20 eller fler regeringssammanträden, inte fick veta något om Blairs konspiration med Bush. Eller, om de fick det, hur kan de ha blivit så fullständigt vilseledda?

Charles Clarkes position är viktig eftersom han, i egenskap av nuvarande brittisk inrikesminister, har föreslagit en rad totalitära åtgärder som stympar habeas corpus (skyddslag mot godtycklig häktning), vilken utgör en barriär mellan demokrati och polisstat. Clarkes förslag ignorerar uttryckligen statsterrorism och statliga brott och säger, indirekt men tydligt, att dessa inte fordrar ansvarsskyldighet. Stora brott, såsom en invasion och dess fasor, kan fortsätta att begås ostraffat. Detta är laglöshet i stor skala. Kommer Storbritanniens folk att tillåta detta, och kommer de ansvariga att undkomma rättvisan? Flyglöjtnant Kendall-Smith företräder rättsstatens och humanitetens principer och han förtjänar vårt stöd.

John Pilger