ÅSIKT

Kulturpolitik? Någon?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

PELLE ANDERSSON skrev till partierna och begärde besked

Foto: I händerna på Foppa.

Det är valår.

Kulturpolitiken verkar ha dragit sin sista suck efter långt och tåligt buret lidande.

Det är märkligt, speciellt som kulturpolitiken styr två viktiga områden: våra medier och vår bildning.

I ett hårdnande klassamhälle borde någon tala om allas rätt till bildning och kunskapens möjlighet att fungera som socker i klassamhällets bensintank.

Industrialismen tvingade fram urbaniseringen, folk var tvungna att flytta till städerna för att få jobb. Informationssamhällets motsvarighet heter medialisering. Oerhört många, oavsett klass och födelsestad, vill på något sätt ta sig in i, bli en del av och bekräftas genom medierna. Därför, om inte annat, borde kulturpolitiken vara hetare än någonsin.

Trots detta syns inte en enda kulturpolitiker på debattscenen inför valet. Inte ens Pagrotsky, förutom som glad Hultsfredsbesökare eller marionettdocka åt Peter Forsberg.

Därför ställde jag samma fråga till alla riksdagspartier:

"Vilka är de fem (5) viktigaste reformerna på kulturområdet under nästa mandatperiod om ni får makten?"

Reaktionen var avmätt, lite loj.

Det finns tyvärr bara en kulturpolitik och den är socialdemokratisk. Den tänktes ut 1974 och den har stått sig hyfsat sedan dess. Men det är dags att den förnyas, tänks om. Och kanske är det borgarna som borde göra det?

Då skulle nämligen partierna till vänster också bli tvungna att tänka efter.

Nu förhåller sig alla partier till socialdemokraterna. Miljöpartiet vill satsa en hel miljard mer på kulturen, kristdemokraterna 53 miljoner, folkpartiet 139 miljoner... Borgarna är i princip överens om vikten av att vårda vårt kulturarv, medan vänsterblocket vill utjämna möjligheterna att få tillgång till kultur. Moderaterna prioriterar opera och vänsterpartiet barnkultur.

Miljöpartiets svar kan återges i sin helhet: "En miljard kronor ska satsas på att göra kulturen tillgänglig för fler och förbättra arbetsvillkoren för kulturarbetarna. Barn och ungdomar ska få möjlighet att utöva och uppleva mer kultur. Amatörkulturen ska stärkas genom riktade satsningar." Sedan följer en liten förklaring, det är allt.

"Vi ska fortsätta smitta världen med god barnkultur!" meddelar socialdemokraterna och skickar hela sex förslag. Bland annat vill de satsa mer på museerna, kultur i hela landet, internationalisering av kulturen, det fria kulturlivet och public service.

Vänsterpartiet skriver: "Barn- och skolbibliotek, även för förskolebarnen, ligger oss varmt om hjärtat liksom barns och ungdoms tillgång till god scenkonst och möjligheter till eget skapande." V vill också skärpa bibliotekslagen (!) och ge amatörkulturen ökade resurser. Partiet framhåller också att man "genomgående måste tänka på funktionshindrades och även HBT-personers tillgång till kulturen". Om homo-, bi och transsexuella ska ha egna ramper uppför teatertrapporna eller speciella hörselslingor framgår dock inte.

Förutom opera och kulturarv vill moderaterna också satsa på barnen: "Vi föreslår därför en kultursatsning på landets grundskolor i form av ett statligt stöd /.../ Satsningen, som är permanent, skall göra kulturen till en naturlig och viktig del i barns vardag."

Centern, kristdemokraterna och folkpartiet vill alla satsa på folkbildning, studiecirklar och kultur i hela landet: "Ökad tillgänglighet till kultur i hela landet" (kd), "Genom ökade anslag kan vi förbättra villkoren för folkbildningen. Centerpartiet ökar därför anslaget med totalt 90 miljoner under anslag 25:1 Bidrag till Folkbildningen", "Satsa på bildning i grundskolan, i studieförbunden och folkhögskolorna" (fp). I moderaternas budgetförslag läser jag: "A 25:1 Bidrag till folkbildningen -300 000 000". Minus, alltså.

Motsägelsefullt och småkorkat - i alla fall om man vill regera ihop.

Intrycket blir ändå att det är mycket litet som skiljer, även mellan vänster och höger.

Partierna har inte förstått vad kultur är. De tror det är underhållning, något krimskrams, något som lättar upp en lång och tråkig middag. Lite som en mintkaramell till kaffet efter tre tunga rätter.

Det bevisas också av att kulturpolitiken ofta handhas av b-borgarråd och ministrar på väg ut ur politiken och att det tog så lång tid att besvara min enkla fråga. Undantaget moderaterna. De svarade, i princip med vändande e-post. Sedan kom miljöpartiet och centern. Sist folkpartiet.

Trots den långa betänketiden och vissa oerhört långa svar har ingen, inte ens de kvicka moderaterna, tänkt till ordentligt. Jag såg Pagrotsky och sammanslagningen av kultur- och utbildningsdepartementen som glädjande: större resurser, mer nytänkande. Men vad har hänt? Tystnad.

Och vad har borgarna sagt? Inget.

Det stora med 1974 års kulturpolitik var att den på allvar formulerade en idé om att fördela kunskapen, bildningen och i förlängningen makten jämnt över folket. I dag behövs en sådan analys mer än någonsin.

Det är som bekant inte bara med järnrör man slår hela världen med häpnad, utan också med bildning. Fritt inhämtad och kritiskt granskad kunskap, sådan man får genom att gå studiecirklar, gå på folkhögskola, läsa böcker, gå på teatern.

Klassamhället i dag, precis som 1974 och 1905 och 1206, är inte bara en fråga om pengar och prylar utan handlar i högsta grad också om kunskapsskillnader. Därför är det precis lika viktigt att se till att biblioteken är fullt rustade, länsteatern i gott slag och folkbildningen stark som att höja ersättningsnivåerna i a-kassan eller se till att fler från arbetarklassen tar sig in på universiteten.

I en tid när vi kan se tv dygnet runt på ett oändligt antal kanaler, ta oss jorden runt på 80 sekunder och hämta filmer, poplåtar och romaner på internet, där mediehusens makt blir allt större och där nyhetsproducenter, filmbolag, bokförlag, tv- och dataspelstillverkare slås ihop i världsomspännande jättekoncerner och där ord, bild och ljud säljs som vilken vara som helst borde kulturpolitiken stå i centrum.

Inte bara för att bevaka och förstå upphovsrätten, utan också för att underklassen kommer att bestå av dem som inte är med i medieracet.

Snacka gärna om kronor och ören. Men formulera först en ny kulturpolitik, som förstår hur kunskap och makt hänger ihop - på 2000-talet. Bråka sedan om den.

Pelle Andersson