ÅSIKT

Lär in könets roller som glosor

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

STINA HÖGKVIST rapporterar om en dag i Umeå

1 av 4 | Foto: Marita Liulia.

På håll ser det ut som abstrakt expressionism. Går man närmare visar det sig att det man trodde var rinnande färg i själva verket är broderier. Ibland är det broderat rakt på den rena duken, andra gånger ligger stygnen ovanpå färgen. Mellan trådarna växer olika sexscener fram. Konstnären är Ghada Amer och det är första gången hon har en utställning

i Sverige.

Ghada Amer föddes i Kairo, fick sin konstnärliga utbildning i Paris och arbetar för närvarande i New York. Men det går inte att låsa fast tolkningarna vid hennes etniska ursprung. Den kvinnosyn hon problematiserar har universell räckvidd. Det är trots allt mannens pilska blick som gett upphov till såväl slöjan som nakenheten.

Sexmönstren är hämtade från populärkulturens porrtidningar. Men i Ghada Amers bilder är männen frånvarande. Kvinnorna masturberar eller blir tillfredsställda av en annan kvinna. Visst kan man se detta som en hyllning till den självständiga kvinnan som njuter och får orgasmer utan någon manlig assistans. Men jag tror att det är en alltför enkel tolkning. Kvinnorna ligger trots allt inte och spontanpullar för sig själva. Bilderna är inte tagna i smyg. Tvärtom. Kvinnornas blickar och klädsel visar att de är medvetna om att de är betraktade. Varför skulle de annars ha dragit på sig de högklackade stövlarna? De tittar lojt in i kameran för att se om vi fort-

farande är kvar.

Amer upprepar motiven tills de bildar ett mönster i duken. Det är handbroderat med en exakthet som får det att se maskinellt ut. Broderi är av tradition ett hantverk som lärs ut från en äldre kvinna till en yngre. I sammanhanget blir det en metafor över hur kvinnligt beteende lärs ut från generation till generation. Den väluppfostrade kvinnan blir delaktig i att återskapa bilden av sig själv.

I bildserien 5 arbetande kvinnor är motiven inbroderade med röd tråd på den vita duken. Den första kvinnan lagar mat, den andra dammsuger, den tredje handlar och den fjärde passar barn. Den femte kvinnan ser vi inte. Det är bilden av Ghada Amer själv som arbetar. Men som konsthistorien lärt oss ska bilden av den kreativa kvinnan helst inte vara synlig.

Amer arbetar också med text i sina verk. På två vita dräkter, en kvinno- och en mansdräkt, har hon broderat in det heterosexuella manus vi lärt oss utantill. På kvinnodräkten ältas orden Barbie aime Ken (Barbie älskar Ken). På mannens Ken aime Barbie (Ken älskar Barbie). De korta fraserna upprepas som ett mantra. Könsrollerna lärs in som glosor till ett prov. Konstnären verkar vilja säga oss att den heterosexuella normen är som dräkter vi tar på oss när vi vaknar. Men det man kan ta på sig kan man som bekant också ta av sig.

Bildmuseet visar också en utställning med den finska fotografen Marjaana Kella. I utställningen ingår bilder från hennes serier Reversed, Interiors och Hypnosis. I serien Hypnosis är människor fotograferade under hypnos. De är placerade som inför en traditionell porträttfotografering. Men resultatet är helt annorlunda. I vanliga porträtt brukar det framgå hur medveten den avbildade är om situationen. De sitter ofta stelt småleende i väntan på att bli förevigade från sin bästa sida. Hypnosis visar människor som inte är i kontroll. De är inneslutna i sig själva utan medveten kontakt med omgivningen. Kella utforskar även våra förväntningar på hur ett porträtt ska se ut.

Johanna Billings video Where she is at utspelar sig på en badstrand i Norge. Vi får se människor som försöker ta mod till sig för att hoppa från hopptornet. Klippen pendlar mellan nervositeten uppe i tornet och de förväntansfulla blickarna nere på stranden. Fokus hamnar på en tjej som trevar länge och väl. Frågan om hon någonsin vågar hoppa tänker jag inte besvara.

I presentationen av Johanna Billing ingår också skivbolaget Make it Happen som hon startat tillsammans med sin bror. Den billiga tekniken har gjort det möjligt för musiker att sprida sin musik utan att tvingas smöra in sig hos skivbolagsjättarna. Det senaste året har Make it Happen varit på turné och spelningarna finns dokumenterade på en video som loopar i utställningen. Det är när man tittar på materialet och lyssnar på skivorna som man inser att det är synd att skivbolaget inte har större spridning än det har.

Finskan Marita Liulia fick sitt internationella genombrott genom sin cd-rom Ambitious Bitch från 1996. Skivan kan kortfattat beskrivas som en lättsam grundkurs i feministisk historia. Liulia blandar konst, forskning, underhållning och teknik med en feministisk udd. Den är visserligen inte så djuplodande men kan vara en bra introduktion för någon inskränkt person.

Fotografen Borg Mesch är den enda manliga konstnären som visas på Bildmuseet i sommar. Mesch är känd som pionjären från norr. Utställningen varvar hans landskapsfotografier från norra Sverige med bilder som följer nybyggarna i Kiruna vid förra sekelskiftet. Bilderna är fyllda av berg, vida vyer, rallare, gruvarbetare och företagsstyrelser. Någon enstaka gång skymtar ett kvinnoansikte fram. Det är intressant att den enda mannen i sommarens utställningsprogram har ett sådant grabbigt tema.

Sedan 1994 har Galleri Stefan Andersson arrangerat Umedalen Skulptur tillsammans med Baltic Gruppen. Varje år köps några av verken in och idag finns det ett 20-tal permanenta verk installerade.

I en skogsdunge intill en väg har The Art Guys från USA hängt fransade längder av blått staniolpapper. Materialet är sådant som används av bilhandlare i USA för att dra lite uppmärksamhet till sig. Det är lite komiskt att det är samma material som vi svenskar hänger i bärbuskar och på fågelskrämmor för att hålla fåglarna borta. Den finländske konstnären Kari Cavén har gjort ett imponerande verk framför vårdcentralens entré. Skogsdunge består av 49 flaggstänger som är placerade i 7 olika rader. Flaggstängerna står inte i sedvanlig givakt utan lutar åt lite olika håll. Jacob Dahlgrens skulptur ser ut som en origamivariant av en Baertlingmålning och verkar vilja lämna platsen den står på. Den inväntar otåligt startsignal för att få avta ut i rymden.

Men alla verk i utställningen är långt ifrån lika intressanta. Mycket uppfyller mina fördomar om hur offentlig skulptur ska se ut. Det är spel mellan hårda och mjuka ytor, balans och obalans, natur och kultur. Helst ska det hela skildras i något slitstarkt material som sten eller järn.

Finländskan Elina Brotherus är en av de få som inte använder sig av den tredimensionella formen. Hennes verk består av två utskrifter i jätteformat på duk. Den ena visar ett foto av en kvinna som sitter och äter en melon till frukost. Hennes uttryck är apatiskt. Under bilden står textraden "The fundamental loneliness".

Formspråket är som taget ur någon livsstilsreklam inriktad på den unga köpstarka generationen. Den gråvita stilen utstrålar smak, framgång och parmiddagar. Men i Brotherus bilder tar vi del av det som reklamen inte visar: misslyckandet. Under den andra bilden står det "Epilogue". Här får vi se hur det gick. Tårögd tittar samma kvinna in i kameran. Ett par läderklädda händer håller om hennes hals. Greppet är som gjort för att knäcka hennes nacke. Usch.

Dagen i Umeå fick mig att tänka på något min moster brukar säga, "Klart man har penisavund. Allt skulle vara annorlunda om jag hade en kuk - den behövde inte vara större än så här".", och så måttar hon upp några centimeter mellan tummen och pekfingret. Ibland kan jag inte annat än hålla med henne.

konst

Stina Högkvist