ÅSIKT

Nya världskriget - väst mot resten

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

GUNNAR FREDRIKSSON läser Huntington och ser en absurd historieteori besannas

1 av 2 | Foto: Manhattan, 11 september 2001.

För några år sedan lanserade den amerikanske statsvetaren Samuel P Huntington en tes om civilisationernas konflikt, The Clash of Civilizations, med underrubriken "och den nya världsordningen". Han menade att kalla kriget nu hade ersatts av motsättningar mellan "civilisationer" eller "kulturer". Det visade sig att det i huvudsak handlade om en kamp mellan den kristna västvärldens kultur och den muslimska, särskilt den arabiska.

Nu, påstod Huntington, var folk trötta på politiska ideologier och ekonomiska intressemotsättningar; människorna söker sig tillbaka till etniska, religiösa och historiska rötter. Och så pekade han ut vilka civilisationer som för överskådlig tid skulle bli huvudfiender för den kristna, demokratiska, moraliskt anständiga västvärlden under USA:s ledning. Ortodoxa slaver och konfucians-ka kineser hörde till hans sex-sju civilisationer men farligast är muslimerna: "Islam har blodiga gränser".

Huntington brukar räknas till den amerikanska högerns maktpolitiskt inriktade forskare. Han blev genast häftigt angripen i en strid som varade flera år.

Alla generella historiefilosofiska scheman har undantag. Konflikter och krig har notoriskt förekommit både inom den kristna och den muslimska världen; USA har ofta allierat sig med muslimska regimer, särskilt när det gällt olja och andra ekonomiska intressen.

Svenska historiker, statsvetare och politiker vill såvitt jag vet inte ta i teorin med tång. Huntingtons tes ansågs med andra ord av kritiska forskare som absurd, ett öde som den delar med äldre försök, t ex Spenglers magnifika spekulationer. Men Huntingtons bok har kommit ut i ständigt nya upplagor och jag har ett färskt exemplar, där till och med 11 september åberopas.

Den obehagliga frågan i vår kultur är: håller en absurd tes på att bli sann till följd av en absurd västmaktspolitik? Och än värre: underblåser vi i västvärlden ett sådant etniskt-religiöst hat?

Huntington, som förstår sig på realpolitik, skönmålar på intet sätt västvärldens historia. Under den koloniala epoken försökte väst etablera en världsomspännande makt helt enkelt genom att döda befolkningen i de koloniserade områdena, utom möjligen i Sydafrika, där de etablerade en raspolitik. Väst har alltid segrat genom våld. Han är skoningslös mot hyckleriet i det politiska språket, särskilt i USA. Bombastisk retorik om frihet och demokrati ska dölja dubbelspelet när det gäller mänskliga rättigheter, frihandel, osv. Om USA:s ofta tvivelaktiga allierade säger han att "den vänligt sinnade tyrannen" är ett "problem".

Onekligen ligger det åtskilligt i Huntingtons beskrivningar, trots teoretiska svagheter. Icke-västerländska, antagonistiska religioner förstärks, inte minst demografiskt, eftersom det föds fler barn där och unga män frestas bli militanta, "terrorister", hatiska i kampen mot väst. Fundamentalister tar alltmer över och ingen demokrati skymtar i arabländerna, där de inte skiljer mellan teologi och politik.

Det är ju riktigt att man kan förhandla om ekonomi och politik men icke om de monoteistiska, missionerande religionernas övertygelser att alla religioner utom en är falska. Och den amerikanske presidenten står under den oresonliga kristna högerns inflytande.

"Civilisationernas krig" är "stamkonflikter på global nivå", skriver Huntington. Vad som pågår och vad vi kan vänta oss är helt enkelt "västvärlden mot resten", mer speciellt ett kristet korståg mot muslimernas jihad.

Den finländske idéhistorikern Johannes Salminen frågar i en brevväxling med den estniske poeten Jaan Kaplinsky om inte Israel lever på att ha en fiende att hata. Om detta är riktigt, och USA:s stöd åt Sharonregeringen tyder på det, är denna centrala konflikt ett fall för Huntington och det just nu mest fasansfulla exemp-let.

Den lätt marxistiskt inriktade historikern Eric Hobsbawm skriver i Om historia att grymhet är "ett naturligt inslag i religionskrig". Det blir särskilt brutalt "när det goda, d v s de västliga stormakternas intressen, konfronterades av ett ont som för det mesta representerades av personer vars anspråk på att vara fullvärdiga människor förnekades". De högre stående hade en "känsla av naturlig, så att säga gudomlig eller kosmiskt stadfäst överlägsenhet". Denna inställning var "bara ett påskyndande av den barbarisering som var inneboende i varje konfrontation mellan Gud och Satan". Här finns bara "total seger eller totalt nederlag".

Är det alltså hit vi har kommit i en nygammal kombination av religion och rasism? Vi har dock även ett annat kulturarv: rationella upplysningsidéer om allmängiltiga mänskliga rättigheter, nedlagda i FN:s konstitution. Även inom den islamska världen fanns, som den amerikanske muslim-historikern Bernard Lewis påpekar i sin bok What went wrong, upplysningsidéer bland muslimska intellektuella redan under 1800-talet, fast de sedan, oklart varför, förtrycktes.

Jag är ingen vän av storstilade historiefilosofiska spekulationer. Men vad vi ser nu är en utveckling där irrationell politik inom alltfler kulturer leder till att en absurd historieteori besannas; och deltagarna i dramat är många, även i våra demokratier, från stämningsläget i USA till främlingshatet på gator och torg i Sverige.

Gunnar Fredriksson