Så skolas vi till martyrer

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

Jon Jordås om Hamas barnprogram – och västvärldens hjältar på film

1 av 2 | Foto: Youtube
Det judehatande jättebiet Nahoul i Hamas motsvarighet till ”Bolibompa”.

Hamas har gjort barnprogram. På sistone har de textats och fått spridning över nätet. Det är program som, precis som Per Gudmundsson på Svenska Dagbladets ledarblogg (2 december 2008) konstaterar, ”så tydligt visar hur sjukt det hela är”. Vi möter jättebiet Nahoul som vill se barn bli martyrer. Programledaren Sara, en ung flicka, får frågan: ”Vem kommer att vara värd för detta program om du blir en martyr, Sara? Kommer 100?000 Sara att ta din plats?” ”Ja”, svarar Sara, ”om Gud vill det”.

Eli Göndör går så långt att han menar (i Dagens Nyheter 15 januari) att orsaken till att civila dör i Gaza är just Hamas martyrideologi.

Det har debatterats i vilken mån vi kan lita på textningen och urvalet av barnprogrammen, eftersom de sprids av israeliska intressen. Men för att kasta nytt ljus över frågan, borde vi kanske kika på vår egen bakgård.

Min egen favoritfilm som barn var den amerikanska produktionen Independence Day (1996). Jag såg den över tio gånger, på bio och hemma (tillåten från 11 år, 7 år i vuxens sällskap). För den som inte minns: oresonliga aliens attackerar Jorden men besegras på, hör och häpna, USA:s självaste nationaldag.

I en känsloladdad final får en misslyckad och nedsupen pappa sin revansch: han självmordsbombar sitt flygplan in i utomjordingarnas tillhåll och dör tillsammans med dem i den stora explosionen. ”Dad, no!” säger hans barn. Men de lugnas av vuxna på plats: ”What your father did was very brave”.

Även filmens huvudpersoner, spelade av superidolen Will Smith och Jeff Goldblum, offrar sig i slutscenen. De har tänt en cigarr och ska nu röka sina sista bloss innan allting sprängs, både fienden och de själva. Trots situationen är de lugna, till och med skämtar lite. Genom ren tur hinner de dock iväg levande och kan fira segern som hjältar.

Det är naturligtvis skillnad på att hetsa mot utomjordingar – som inte finns – och att hetsa mot Israel – som finns, och ska finnas. Men att låta ondskan symboliseras av sagoväsen har sina poänger, eftersom USA utkämpar krig mot så många olika motståndare.

Filmens ondska kan tacksamt representera den ”axis of evil” som i verkligheten kräver unga mäns och kvinnors uppoffringar. Faktum är att nödvändigheten av krig och det stolta offret går igen i fler filmer från våra delar av världen än jag skulle kunna räkna upp. Ibland gestaltas verkliga konflikter, som när Mel Gibson i kilt gör uppror mot den brittiska ockupationsmakten i Braveheart (1995) – han dör i slow motion, med skriket ”Freedom!” på läpparna. Eller i Gladiator (2000), där Russel Crowe får hämnd och frid genom att mörda, och dö samtidigt som, den man som dödat hans familj.

Ibland är ondskan ansiktslös, som när människorna i Matrix (1999) ska försvara sin allra sista stad mot de känslokalla, blodtörstande maskinerna. Vad staden heter? Zion.

Och i botten finns naturligtvis Jesus, som med oss alla i åtanke gjorde just det yttersta offret.

När jag kommer hem till min kusin i tio­årsåldern spelar vi dataspel som går ut på att åka till en diffus plats i Mellanöstern och meja ned terrorister med turban. En tydligare motsvarighet till jättebiet Nahoul är svår att hitta.

Men det är lättare att raljera över en främmande dödskult. Vi står utanför och kan, precis som Per Gudmundsson skrev, se det sjuka. Det är svårare att dissekera de drömmar om martyrskap och det främlingshat vi själva badar i. Då kan det räcka att kalla den döde ”hero” i stället för ”martyr” för att vårt kollektiva förnuft ska slås ut.

Historien om små opinionsbildande webbklipp upprepar sig, och vi lär få se ännu mer av dem framöver. Inför invasionen av Afghanistan vevades samma video om och om igen, från en fotbollsarena, där flera personer avrättades. Färgerna var kalla och våldet brutalt. Jag minns det som fasansfulla bilder, särskilt när en kvinna i burka knäböjde och sköts. Säkerligen ser det hemskt ut även när USA avrättar människor, men sådana filmer är mer ovanligt förekommande. Åtminstone här.

Alla stridande sidor har behov av folk som är beredda att dö, vare sig det är Hamas, Israel eller USA. Det behovet tillfredsställs bland annat genom propaganda, riktad till både vuxna och unga. Den kommer genom media, barnprogram och spelfilmer, beroende vad som passar kulturen bäst. Att vi sedan tror att bara den ena sidan ägnar sig åt sådant, ja, det visar tydligt hur sjukt det hela är.

Jon Jordås

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.