En unik röst har tystnat

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Sveriges Radios mångårige medarbetare Nils Horner är död. Han sköts av okända gärningsmän på en öppen gata i Afghanistans huvudstad Kabul tidigt i morse.

Han dog som han levde med de snörade kängorna på.

Utanför huset – på gatan. Omgiven av vanliga människor.

I den Afghanska konfliktens epicentrum.  

Om man söker röster på gatan istället för i maktens boningar blir det journalistiska livet farligt. Jobbar man oinbäddad, i skjorta, istället för i skyddsväst, för att ge människor i konfliktområden en röst innebär det alltid en risk.

Sverige, Europa och världen har förlorat en av de allra skickligaste krigskorrespondenterna i modern tid.

Familjen har förlorat en Nils.

Hans lugna och sakliga röst har berättat om när talibanerna föll i Afghanistan 2001, skildrat USA:s intåg i Baghdad 2003, följt stränderna efter tsunamin som drabbade sydöstra Asien 2004 och rapporterat från Fukushima-olyckan i Japan 2011.

Den unika, sakliga, lite stackatoartade rösten lockade mig till Asien när jag började som frilansjournalist.

Nils Horner levde det liv man då drömde om. Ständigt på resande fot med en packad väska. På plats där det händer och framför allt efter att det hade hänt. Med närvaro, analyser, en brinnande längtan att berätta, människokärlek och optimism.

Han satte sig själv med sin mikrofon, sitt intellekt och sin humor i några av världens farligaste platser för att vi skulle få veta.

Nils Horners ursprungliga uppdragsgivare var alltid människorna i krigens epicentrum. De utan en röst. De som aldrig hade haft en chans att träffa utländska oberoende journalister om inte sådana tog sig till konflikterna för att ge röster och miljöljud från ett krig vars verklighet många inte vill att vi ska se eller höra talas om. 

Det är därför som journalister är så viktiga för demokratin.

Det är därför vi skjuts, kidnappas och fängslas.

I sorgen finns också en ilska: Vad fan är det som händer?

Det är jaktsäsong på journalister.

Internationella konventioner som tidigare skyddad oss i kris och krig har förlorat i respekt och vi har själva blivit måltavlor.

Fyra skjutna svenska journalister på mindre är tre år. Varav en död. Två kidnappade.

Skillnaden för krigs- och konflikrapporteringen mot förr är inte det journalistiska uppdraget – att bära hem en historia. Skillnaden är att ingen av de stridande parterna längre respekterar den journalistiska integriteten.

De gyllene åren för utrikesjournalistiken är över.

Vinden har vänt.

Listorna med namn växer lavinartat på pressfrihetsorganisationernas skrivbord. Pinnar i statistiken. Men detta får aldrig bli vardag.

Det borde vara ett krigsbrott att skjuta, kidnappa och fängsla journalister.

Ett brott mot mänskligheten.

Det låter lite svepande och grandiost. Men nu är tiden att agera. Det måste det till en förändring: Juridiskt, politiskt och praktiskt.

Nils Horner är nu den senaste i raden av svenska journalister som betalat det högsta priset för att vi andra ska få veta vad som händer i världen.

Om vi misslyckas med att vända den här utvecklingen blir världen en tyst plats.

Martin Schibbye

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.