ÅSIKT

Vidriga men ljuvliga skolflickor

avJenny Aschenbrenner

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Manipulativa små tweenies störtar lärarinnor i fördärvet

Foto: Roger Stenberg
Subversiva Emma Broomé, Sanna Sundqvist och Sanne Ahlqvist Boltes i "De oskyldiga" på Dramaten.

Skolflickor.

Riktiga engelska ­internatskoleflickor med slips och slipover och veckad kjol, det finns något oemotståndligt i figuren – hur den förkropps­ligar drömmen om flickan. Den rena, den oskyldiga. Hur verkningsfullt det är att ladda henne med vilken mänsklig egenskap som helst utom just det väna och duktiga.

Sällan har jag sett flickskapets latenta subversivitet förvaltas så väl som i Jenny Andreassons uppsättning av Lillian Hellmans De oskyldiga från 1934.

Det är vidriga små flickor som vi har att göra med här. Mani­pula­tiva små tweenies som störtar sina godhjärtade lärarinnor i fördärvet av ren illvilja eller feghet - var och en har sitt motiv men alla känner de hur flick­rollens trånga kostym hotar att kväva dem när sexualiteten och frihetslängtan börjar välla upp i deras kroppar.

Dramat handlar om hur en skolflickas påstående om att hon sett sina två lärarinnor i en sexuell situation leder till att skolan får läggas ner och de två kvinnorna, Martha och Karen, förlorar allt.

Det som i första ­akten är en intrikat lek, ett dansant maktspel i koreografi av Dorte Olesen, djupnar efter paus till nedskruvad tragik.

Flickorna är suveränt gestaltade. Mary i Sanna Sundqvists tolkning blossande av upphetsning över sin egen samvetslöshet, Julia Högbergs sammanbitna ögontjänare ­Rosalie och Emma Brommé och Sanne Ahlqvist Boltes flamsande radarpar Evelyn och Peggy. Hela första akten njuter jag allra mest av dem, av tonträffen i de förskju­tningar i miner, gester och krop­ps­hållning som gör vuxna kvinnor till ­lealösa flickor,­ balan­se­rande mellan fnitter och ­avgrundshål.

När så ­snaran dras åt runt ­Karen och Martha kliver också Jessica Liedbergs och Eva Röses känsliga tolkningar fram i en tät och berörande ­andra akt. Ja, och så är Lotta ­Telje ljuvlig som den hopplösa narcissisten moster Lily, och Marika Feinsilbers ­scenografi och kostym smälter samman till en stilfull och vacker scenbild.

Så får det drama som rymmer en del förutsägbarhet i själva sin dramaturgiska kurva, en stadga av skarp formkänsla och lyhört skådespeleri och Marthas och Karens förtvivlan når genom ­decennierna, når över scenkanten och påminner om hur lättvindigt vi gör varandra till den Andre.