En författare med nerver av stål

Inga-Lina Lindqvist om Olga Tokarczuks modiga författarskap

avInga-Lina Lindqvist

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: NINA HEMMINGSSON
Olga Tokarczuk – 2018 års Nobelpristagare i litteratur.

”Än är Polen ej förlorat” – så lyder den berömda inledningen till Polens nationalsång.

Nobelpriset i litteratur till Olga Tokarczuk riktar ljuset mot landet vars gränser har flutit i århundraden men vars innersta väsen förblivit distinkt, igenkännligt och skarpt. Polen är Europas lidande hjärta och dess viktigaste korsväg.

Fackföreningsrörelsen Solidaritet banade väg för Warszawapaktens fall och efter EU-inträdet har landet genomgått en häpnadsväckande resa mot demokrati och välstånd. Men inför parlamentsvalet på söndag befinner sig Polen i ett annat läge. EU-kommissionen har dragit den polska regeringen inför rätta för reformer som anses undergräva domstolarnas oberoende. Ledande intellektuella oroar sig för landets antidemokratiska utveckling.

Olga Tokarczuks liv och författarskap är sammanvävda med Polens historia och själ på ett sätt som väcker min djupaste fascination.


Efter att kommunistregimen föll 1989 påbörjades en ny epok i den polska litteraturhistorien. Den nya generationen, sextiotalisterna som Tokarczuk tillhör, erövrade den litterära sfären med lättsam stil och fjärmade sig från den starkt historiebundna traditionen.

På så sätt blev Tokarczuks roman Daghus, natthus ett svar på den äldre generationens förebråelser. Romanen undersöker relationen mellan Tyskland och Polen och författaren ville visa att hennes generation, hur postmodernistiskt präglad den än är, inte lämnade historien åt dess öde utan ville hitta sitt eget förhållningssätt.

Jakobsböckerna avtäcker en del av den polska historien som väcker känslor av olust och obehag i Polens nuvarande överhettat konservativa klimat.

Att Polens gränser varit flytande är traumatiskt för landet men fruktbart för konsten och litteraturen. Just flytande gränser är Tokarczuks litterära signum – i Daghus, natthus bor en svart fågel inuti en försupen man och tvingar honom att dricka; en gammal gumma äter mycket kött och faller i lång vinterdvala; en man läser Platon och blir på grund av det en varulv.


Som bekant är Tokarczuk utbildad psykolog och har varit verksam som psykoterapeut. Daghus står för platsen, huset, kroppen medan natthus pekar mot drömmar och det omedvetna. Denna sammantvinnande dualitet präglar hela författarskapet.

Nobelpriset i medicin för 2014 gick till de norska hjärnforskarna May-Britt Moser och Edvard Moser, samt till amerikanen John O'Keefe för deras upptäckt av särskilda celler som bygger hjärnans eget navigeringssystem, ett mer eller mindre oändligt antal kartor som är sammanlänkade med varandra.

Om man skulle lägga denna upptäckt som ett raster över Tokarczuks publika genombrott, Man Booker-belönade romanen Löparna, skulle romanens myller av händelser, människor, platser framstå som ändamålsmässigt.

Romanens gestalter saboterar hjärnas inbyggda GPS – de vill inte komma fram till målet, ty målet för dem är vandringen. Förnuftet ropar till dem som att de är ur kurs, att de ska om möjligt vända om. Men omvändelsen är inte möjlig. Förbindelsen är kapad och vägen slutar där den en gång började. Symboliken i förhållande till Polens nuvarande utveckling är uppenbar.


Tokarczuks föräldrar har rötter i Ukraina och förnamnet Olga sägs stamma från hennes ukrainska mormor. I en intervju från 2011 som hon ger till en lokaltidning i ukrainska Galizien berättar hon om planerna på den romanen som skulle bli hennes magnum opus, Jakobsböckerna.

Hon sade då att det var viktigt för henne att se platserna där romanen skulle utspelas ”med deras natur, vatten, smaker och lukter. I dag var vi i Rogatiny och fotograferade byggnader, människor, växter, stenar, gräs”.

Jakobsböckerna avtäcker en del av den polska historien som väcker känslor av olust och obehag i Polens nuvarande överhettat konservativa klimat. Att tala om landets gemensamma polsk-judiska historia i lugn ton är praktiskt taget omöjligt. En ny lag gör det förbjudet att lägga skulden på polackerna för de tyska nazisternas brott mot mänskligheten. Användning av frasen ”polska dödsläger” kan straffas med tre års fängelse.

Foto: TT
Olga Tokarczuk.

Att som Tokarczuk våga skriva om judisk 1700-tals väckelse på polsk mark kräver nerver av stål.

Jakobsböckerna beskriver de händelser som ägde rum 1752 i Podolie, där en viss Jakob Frank, son av Leib, förklarade sig vara en Messias. Hans lärjungar förkastade den judiska lagen och omvände sig till katolicismen.
För några år sedan besökte jag den delen av Ukraina där romanens handling utspelar sig. Staden Kamjanets-Podilskyj har år 1756 varit arena för en mycket besynnerlig och bisarr händelse. Lärjungarna till Frank debatterade med judiska rabbiner i syfte att bevisa att Torah uppmanar judar till att dricka de kristnas blod.


Jag befann mig i Kamjanets för att leta efter spår av judiska offer för Förintelsen. En livfull och blomstrande jiddish-kultur som fanns där före andra världskriget blev utplånat. Kvar fanns en liten synagoga – och ett minnesmonument som hade anlagts för donerade medel.

Jag stod på platsen där tusentals människor, gamla, kvinnor och barn hade skjutits ihjäl.

Förbipasserande vände sig om nyfiket. Jag frågade en ung man om han visste vad monumentet representerade. Han såg generad ut. Han hade ingen aning.

När Tokarzcuk erhöll det prestigefyllda polska Nike-priset för Jakobsböckerna höll hon ett tal och uppmanade sina landsmän att ”ställa sig ansikte mot ansikte med historien och försöka skriva den på nytt, utan att dölja de hemska saker vi gjorde i vår egenskap av kolonisatörer, av nationell majoritet som förtryckte minoriteter, som slavägare och mördare av judar.”

Detta uttalande ledde till vrede och direkta hot mot författaren.

Nobelpriset i litteratur är en symbolisk sköld som världen kan hålla framför den rakryggade Tokarzcuk.

ARTIKELN HANDLAR OM