Så uppstod det svenska namnsdagskaoset

Ett namn är ett öde, en logga, något som hjälper eller sabbar

avCarl-Michael Edenborg

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: TT
Den 11 juli firar vi Leonore och Leonora.

Har du namnsdag i dag? Har du ens den minsta koll?

Jag har en namnsdags-app på telefonen. Jag brukar gratta folk. De flesta är ovana, många blir glatt paffa.

Dock kanske du saknar namnsdag? Det är en rätt stor risk. Inte så konstigt med tanke på att befolkningen har 150 000 olika förnamn, ifall du räknar varje separat stavning. Och med att det finns tio miljoner invånare och bara 365 dagar per år.

Om du begråter din namnsdagsbrist: vad har du för chanser att få in ditt förnamn i almanackan?

Det är faktiskt inte så omöjligt som det kan verka.

Men först måste vi reda ut begreppen ”almanacka” och ”namnlängd”: Almanackan ges oftast ut av ett förlag. Den kan bestå av årets dagar, veckor och månader, månvarven, namnsdagarna, högtiderna, FN-dagarna, plats för planering, horoskop, väderprognoser, världshändelser.

Namnlängden är listan över namnsdagar i landet. Det är den som almanackan utgår från när den anger namnsdagar. Men vem bestämmer namnlängden?

Namnlängdskommittén har makten. Innan den inrättades var det under några decennier kaos och språkkrig. Ännu längre innan dess, mellan 1749 och 1972, hade Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) ensamrätt på att ge ut almanackor i landet. Det var en period av statligt sanktionerad monopolism där namnlängden och almanackan såg ut rätt mycket att flyta samman.

1972 hände följande: riksdagen beslutade att inte förnya Vetenskapsakademiens ensamrätt. Argumentet var att den utgjorde en konkurrensfördel gentemot de förlag och tryckerier som inte hade ett samarbete med KVA. 

Nu bröt ett växande, krälande kaos ut. 

Almanacksförlaget Esselte beslutade sig för att skapa sin egen namnlängd. 1987 publicerade det en almanacka med ”trenamnslängd” – den tillät upp till tre olika förnamn per dag. Denna allt för revolutionära förändring väckte skarp kritik och motstånd. Esselte backade och gav 1993 ut en almanacka med ”den reviderade tvånamnslängden”. Men det var för sent.

1993 var året då namnsdagskaoset efter riksdagens beslut 1972 förvandlades till öppet språkkrig: Svenska Akademien gillade nämligen inte Esseltes maktövertagande inom namnsdagssfären. Den rynkade på näsan åt otraditionella strykningar och tillägg. Således publicerades Akademiealmanackan

Plötsligt hade landet två olika och jämnstarka namnsdagsförteckningar! Ba-dooom! Hur i hela friden skulle folk nu veta vem man skulle gratta och när?

För att reda ut dessa turer kontaktar jag docent Katharina Leibring som arbetar för det fristående Institutet för språk och folkminnen och som är expert på mänskliga förnamn och husdjursnamn. Hon svarar via mejl:

”Det var egentligen först då, 1993, med två konkurrerande namnlängder, som den stora namnsdagsröran utbröt. Jag tror inte att riksdagen alls hade reflekterat över detta framtida scenario.”

Kraftmaktmackan: Staten, Kyrkan, Kapitalet och Vetenskapen

Docent Leibring är även sedan 2016 ledamot i Namnlängdskommittén. Den inrättades 2001, efter flera års förarbeten, som en långsiktig lösning på problemen som blottats genom 1993 års kris. Bakom kommittén står flera kungliga akademier, Svenska språknämnden och de största namnsdagsintressenterna. Dess ord är lag.

Visserligen kan fortfarande ända sedan 1972 var och en ge ut en almanacka – där till exempel ”Beyoncé” skulle kunna ha namnsdag första april. Men Namnlängdskommittén har en sådan kraftmaktmacka bakom sig att det nog skulle vara svårt att få genomslag. 

Kraftmaktmackan: Staten, Kyrkan, Kapitalet och Vetenskapen. Eller mer strikt: de kungliga akademierna, kyrkan och andra kulturvårdande instanser, almanacksförlagen, namnforskarna och språkvårdarna.

Namnslängdskommitténs namnsdagsförteckning är i praktiken Sveriges officiella. Hegemonin är fastställd, maktbalansen är återupprättad, kaoset är över. Michel Foucault hade rätt hela tiden.

Att dock kaos och konflikter ens kunde uppstå pekar mot något osäkert och känsligt: Ett namn är aldrig neutralt. Ett namn är öde, är en logga, något du sällan valt själv, det hjälper eller sabbar, det kan göra dig till mobboffer eller kung. 

Man kan ju undra hur många barn i Sverige som döptes till ”Adolf” 1933 och hur många 1945? Namn är makt. 

När Svenska Akademien gav ut sin egen almanacka 1993 övertog den 1901 års namnlängd. Den hade presenterats av akademiledamöterna Odhner och Tegnér d.y. och förblir den enskilt största reformen av namnsdagarna någonsin. Med den kröntes de segdragna försöken från 1500-talet och framåt att distansera den svenska namnlängden mot den katolska helgonkalendern.

Men vår almanacka bär märket av deras ambition: försvenskandet av namnlängden

Ty i ursprunget växte namnsdagarna fram ur helgonkalendern, som fortfarande är giltig inom ickeprotestantiska kulturer. I ortodoxa samhällen är dessa helgon- eller martyrdagar större högtider än födelsedagar. Som finne, ryss, serb eller grek är det troligare att du får äta tårta och öppna presenter på din namnsdag – snarare än på årsdagen av din mammas smärta och ditt föga efterfrågade världsinträde.

Odhner-Tegnér lyckades inte fullt ut med sitt projekt, än i dag lever rätt många helgon kvar i namnlängden. Men vår almanacka bär märket av deras ambition: försvenskandet av namnlängden. Konkret rensade de bort främmande namn och ersatte dem med exempelvis vikinganamn. Det kan låta otäckt i våra känsliga efterkrigsöron, men det var vardagsmat i det förra sekelskiftets nationalism.

När Svenska Akademien 1993 gick till motattack mot Esselte utgick de från 1901 års namnlängd och kompletterade den med en utökad namnlista med bland annat annorlunda stavningar. Denna modell följs än i dag av Namnlängdskommittén. 

För den som vill läsa mer om kriterierna som gäller för arbetet med att stryka och lägga till namnsdagar kan jag tipsa om dels hemsidan sprakochfolkminnen.se, dels Namnlängdsboken från 2000.

Nu, äntligen, till den inledande frågan: Kan du som saknar namnsdag få en? 

Oddsen varierar, beroende på orsakerna: ifall du är en av de väldigt många svenskar som heter ”Mohamed” eller ”Ali” har du betydligt större chans än om dina föräldrar varit hysteriskt uppfinningsrika vid namngivningen och döpt dig till exempelvis ”Svamp”.

Vikingarna står starka

Ditt namn har också en större chans ifall det har en koppling till det namn som redan finns på den dagen: kulturhistoriskt eller språkhistoriskt. Så lades ”Ronja” till ”Ida”-dagen genom Astrid Lindgren, och ”Saga” till ”Siv”-dagen på grund av att de båda är fornnordiska gudinnor.

Vikingarna står starka.

När jag frågar Katharina Leibring om hur kommittén låtit sig påverkas av invandringen, svarar hon att detta är en av de mest akuta frågorna för framtiden och hänvisar till kommande möten. Men hon tillägger:

”Jag kan än så länge bara hänvisa till att många nykomna namn i Sverige har motsvarigheter i namnlängden (eller den utökade listan) eftersom många namn har ett gemensamt ursprung i någon av de tre stora religionerna islam, judendom och kristendom.”

Ja, det är lätt att glömma att namn som kan förefalla ärkesvenska är nära besläktade med ”Yussif” och ”Maryam”.

Mitt samtal med Katharina Leibring ger mig känslan att ”omsorgen om kulturarvet” inte är lika betonad som 1901, att fokus flyttat sig till vad människor verkligen heter – att arbetet är mer deskriptivt än normativt, för att uttrycka sig akademiskt. Hon sammanfattar: 

”Generellt kan vi nog säga att för att ett namn ska komma in i namnlängden ska det vara ett levande namn, gärna ett populärt namn, och gärna ett namn som vi fått ett förslag om.”

Om du eller ditt barnbarn är begåvad med ett levande namn lönar det sig alltså att höra av sig till Namnlängdskommittén med förslag – nästa år kanske det namnet en viss dag är skrivet på en tårta i en säng.

Publicerad: