Mejla

Cecilia Djurberg

Publicerad:
Uppdaterad:

Jag fick hålla i mamma utan skyddshandskar

”Så klippte coronajäveln dessutom av den lilla möjligheten till kontakt vi haft”

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Så var det min mammas tur att dö, denna dödens vår. Men mammas död är ingen nyhet. Hon blev 80 år och var dement i många år innan hon gick.

Vi var, som man säger, beredda, och min sorgeprocess inleddes långt innan pandemin kopplade sitt grepp om liv och löpsedlar.

Sorgen över att inte kunna kommunicera med min mamma, som förlorade talet till demensen för så länge sedan att jag inte minns vår senaste vettiga konversation, var redan permanent. Så klippte coronajäveln dessutom av den lilla möjligheten till kontakt vi haft. Mina monologer vid hennes sängkant. Närheten.

Inga nyheter nådde mamma i demensdimman, så hon kan inte ha begripit vart jag och min syster tagit vägen. Kanske var det saknaden och ensamheten som fick henne att ge upp?

Men kanske är det bara min sorg som söker förklaringar. För döden är ju så svår att förstå, även om man länge sett den nalkas.

När de ringde från boendet på annandag påsk och sa att mamma blivit sämre hade jag inte varit där på flera veckor.

Jag ville störta dit direkt, men det gick såklart inte för sig. Jag fick ringa och prata med sköterskan nästa morgon, sa de.


Vi har alla våra personliga upplevelser av coronakrisen. För mig har skräcken över att inte få ta farväl av mamma, och att hon kanske skulle få lida onödigt i klorna på covid-19, varit störst vid sidan om oron för mina barn.

Men jag fick komma dit, på egen risk, och kunde hålla mamma sällskap hennes sista dagar. Mamma testades negativt för covid-19 dagarna innan hon dog, så i allt detta elände gladde jag mig åt att kunna ta av mig rymddräkten inne på rummet och få hålla hennes lilla magra hand utan skyddshandskar.

Jag slapp välja mellan mig och mamma.

Så mamma Sivs död har inget som helst nyhetsvärde, den är bara en pinne i den normala dödsstatistiken. Hon var ingen kändis, utan en helt vanlig mamma som långsamt tynat bort i demens.

Sånt ger inga rubriker. Det gör inte heller den så kallade långsamma döden som, trots att den är den allra vanligaste, är kraftigt underrepresenterad i kulturens och mediernas berättelser om döden.


Det finns inte ens några skandaler att hänföra till mammas död. Sina sista år i livet var hon på ett äldreboende där mycket, trots vårdkrisen, ändå tycktes fungera. Där det inte snålades på blöjor, morfin, eller skyddsutrustning. Där personalen också under denna extrema kris gör sitt bästa för att räcka till och bemöta både gamlingar och anhöriga som medmänniskor. Där man trots arbetsbelastning tar sig tid att beklaga både sorgen och att man på grund av smittorisken inte får krama en som just blivit föräldralös. Stort tack till alla er som kämpar för oss andra.

Av: Cecilia Djurberg

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN