Konservatismen har inget svar på klimatfrågan

Högern kan bidra med att säga ”nej, vänta nu, ta det lugnt”

avRoland Poirier Martinsson

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det är bekvämt att vara politiskt konservativ. Jag kan tycka vad jag vill, ändra mig hur som helst, och inget behöver hänga ihop. Låter det svamligt och principlöst? Kanske ändrar jag mig i morgon, men här och nu vill jag påstå att det är den rimligaste hållningen till politiken och, för den delen, att den också historiskt varit den mest rimliga (förutom när den inte varit det). Världen är inget rutnät. Den som tror att det finns en sammanhållen ideologi som rätt uttolkad leder till den bästa handlingsplanen i varje situation – där har du den som svamlar.

Vi rör oss konstant: teknologiskt, socialt, estetiskt, ekonomiskt, och så vidare. Det kallas historia respektive framtid. Att då låsa åsikter och program vid ideologiska dogmer är både opraktisk och antiintellektuell politik.


Ytterligare två saker sammanfattar politisk konservatism. Utanför politiken finns värderingar som omfattar människans värde, ansvar och rättigheter, vad som är rätt eller fel, och vad det är som bestämmer dessa saker. Här är svaren eviga och trumfar politiken. Därför känner sig konservativa ofta hemma i religionen. Vad annars skulle vara vårt ankare?

Dessutom, när människans verklighet är så skiftande och svårbestämd är det klokt att vara försiktig med politiska åtgärder. Kanske blir resultatet inte vad vi planerat. Säkrast då att fatta blygsamma beslut så att vi kan backa om det inte blir som vi tänkt oss.

Konservatismen har stoppat otaliga huvudlösa politiska projekt, men är inget universalverktyg

Konservatismen är alltså inte emot förändring. Den är ett recept på förändring. Vidare har politisk konservatism lite eller inget att göra med tröghet vad gäller attityder och preferenser utanför politiken. Jag är politiskt konservativ men kan ändå digga Elvis Presley. Jag är rock ’n’ roll.


Inget är perfekt i politiken, inte heller den bild jag beskrivit. Samhällen ställs inför omvälvningar som måste bemötas med omedelbara och osäkra åtgärder. Hitler hade inte stoppats om England, USA och Sovjetunionen med eftertänksamhet rustat gårdagens kavalleri. I stället krävdes världens frihet att de tre förändrade sina samhällen så fort det var möjligt.

Men det är också sant att ingen förutsåg att halva Europa efter segern skulle leva under mordiska diktaturer i ett halvt sekel eller att atombomben skulle leda oss till utplåningens rand.

Givet detta, vad är konservatismens svar på klimatfrågan? Spontant vill jag säga att den inte har något svar. Efter en smula eftertanke säger jag samma sak. Konservatismen har stoppat otaliga huvudlösa politiska projekt, men är inget universalverktyg. Vad den kan bidra med är att ta sitt historiska ansvar och säga nej, vänta nu, ta det lugnt.

Det brukar sägas att konservatismens miljöpolitik uttrycks i förvaltarskapet. Vi ärver land, luft och vatten och bör lämna arvet vidare förädlat. Det är sant och viktigt, men lämpar sig bäst för fiskekvoter, skogsvård och jordbrukshållning.

Men hur ska den som säger tvärt nej till globala och drastiska åtgärder kunna motverka klimatförändringar? Äta linser? Sortera sopor? Åka kollektivt? Allt det är bra, men vad gör det åt Indiens och Kinas hämningslösa och växthusgasdrivna tillväxt?


Vänsterns svar går från stränga regleringar över något som kan liknas vid mobiliseringen inför andra världskriget till dess mest radikala variant: en global regering som tvingar varje land att följa supermaktens dekret.

Men då har man glömt kalla kriget och järnridån. Mobiliseringen skulle övergå till utrikes- och säkerhetspolitik. Stormakters förhandlingar är krig utan bomber, där var och en bevakar sina intressen. Resultatet skulle bli antingen ett kaotiskt misslyckande eller en världsregering som tillåts bestämma över varje människa i varje land i minsta detalj. Den skulle äga våldsmonopol och rätt att utmäta straff för dem som inte lyder order. I realiteten skulle stormakter styra. Inte världens regering, alltså, utan en regering som behärskar världen.

Min tröst är att jag verkligen tror att mänskliga gemenskaper till och från av fri vilja och med stor kraft gör det rätta

Och om denna supermakt faktiskt avvärjde klimathotet? Den skulle aldrig lämna ifrån sig makten, utan för egen vinning härska långt efter att uppgiften avklarats.

Historisk erfarenhet säger att en sådan värld inte alls behöver bli bättre än den som är två eller tre grader varmare.


Högerns svar (förutom kärnkraft) är att slå fast en utsläppsnivå och låta länder köpa eller sälja utsläppsrätter för att distribuera utsläppen på ett praktiskt sätt och skapa incitament att minska dem, då det skulle kosta skjortan att köpa utsläppsrätter.

Det är inte svårt att ana resten. För det första skulle det krävas en global klimatpolis med närmast obegränsad makt att kontrollera handeln. Återigen hamnar vi i våldsmonopol och utmätande av straff. Vad händer om ett land struntar i den reglerade marknaden?

För det andra är det svårt att tänka sig en bättre grogrund för mutor, fiffel och båg. Vi klarar inte ens att kontrollera hyresmarknaden i Stockholm. Att vi skulle kunna hålla reda på en global marknad för utsläppsrätter är befängt storhetsvansinne.


Så vad återstår? Inte särskilt mycket. Tanken att varje problem äger sin lösning om förnuftiga människor med goda intentioner slår sig ner runt ett bord är falsk. En del problem löser man inte. Man gör sitt bästa för att leva med misslyckandet.

På vägen dit måste vi kämpa så gott vi kan, men de enda realistiska motmedlen är opinionsbildning som tvingar företag att ta hänsyn till klimatet eller gå i konkurs, och att förhandla avtal som är tillräckligt kraftfulla för att ha betydelse, men inte så kraftfulla att länder struntar i dem. Att steg för steg väcka den starkaste kraft vi känner: människor som av egen fri vilja drar åt samma håll.


I sammanhanget är det en intressant fråga varför människor på högerkanten är överrepresenterade bland dem som är skeptiska till klimathotet. Min gissning är det finns två skäl. Dels oron att vänstern planerar att låta klimatpolitiken svämma över sina bräddar in på andra politikområden, dels att den konservative skyr det vänstern älskar: aktivism och demonstrationer.

Vi muttrar framför tv:n. Vänstern ropar slagord på gator och torg. Oavsett innehåll och budskap finns det en konservativ tendens att reagera negativt när ropen skallar. För det mesta är det en hälsosam inställning både för blodtrycket och politiken – men inte alltid.

Här finner vi troligen också svaret på varför en högljudd minoritet inom högern angripit Greta Thunberg. Hon är den prototypiska aktivisten omgärdad av människor som älskar plakat. Hon har blivit en projiceringsyta för högern och vänstern för attityder som egentligen inte har att göra med hennes budskap.

Att den ofta oreflekterade värme hon mötts av från vänster motsvarats av vitriola personangrepp från den radikala högern är inget mindre än för djävligt.


I vilket fall som helst, jag är ledsen att jag inte har något bättre att komma med i kampen mot klimathotet. Min tröst är att jag verkligen tror att mänskliga gemenskaper till och från av fri vilja och med stor kraft gör det rätta.

Åtminstone är det vad jag tror i dag.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM